squirrel 4466632 1280

De tre faserna med distansarbete är dagens ämne i bloggserien “Vad gjorde Björn” – en bloggserie våren 2020 om skeenden under coronakrisen. Läs gärna första inlägget för kontext till vad som idag är en sammanfattning av primärt LinkedIn-flödets innehåll under första och andra veckan av “jobba hemifrån”, med referenser till mina erfarenheter av att livet ibland kan ta en ny vändning.

Att på morgonen (eller kvällen) lämna din bostad för en fysisk och mental förflyttning från hemma till jobb var fram till mars 2020 vardag, det som förväntades av dig som hade en arbetsplats att befinna dig på. Vissa (du?) kunde ibland jobba hemifrån för att det skulle fungera med VAB, egen sjukdom eller vad det nu var som föranledde beslutet att vara hemma, med jobb.

Så en dag kom landsfadern upp på TV och uppmanade alla som kunde att jobba hemifrån för att minska coronavirusets spridningstakt. För många, kan jag tro, var det välkommet. Vad skönt att slippa oroa sig för att bli smittad på bussen eller i tunnelbanan eller på spårvagnen eller i fikarummet – inte så farligt jobbigt att jobba hemifrån i dessa svåra tider när tekniken gjort det möjligt för oss att behålla kontakt med kollegor, kunder och chefer.

Men oj, vilken omställning det måste vara, inte bara hur saker ska skötas rent praktiskt men också på grund av att alla tankeprocesser, planer, tankar och beohov av återhämtning flyter samman. Kanske är du en person som är en fena på att stänga av jobbet, även om du gjort jobbet hemma och som har sådan självdisciplin att du helt enkelt låter bli TV, mobil, datorn och radio under tid för återhämtning – även när de digitala flödena svämmar över av budksp, rop på hjälp, erbjudanden, tips om produktivitet etc.

Vi talade om detta hemma häromdagen, om hur vi under SARS-pandemin inte berördes lika starkt som nu. Det var trots allt hundratusentals som dog och tiotals miljoner som blev smittade. Jag körde färdtjänst och rutten gick i skytteltrafik mellan människors hem och Örebromässan som byggts om till vaccincentral. Men bortom det hade vi ett annat liv, vi möttes inte av direktsändningar på webben, jag var fullt upptagen med att levla en Gnome i World of Warcraft och min fru hade också annat för sig. Så här i efterhand kan vi inte påstå att vi kände samma oro och stress som vi gör nu.

På drygt 10 år har vi, som du såklart känner till, gått in i en tid där all information alltid är tillgänglig, så länge du har minst en 3G-uppkoppling i mobilen, även långt ute i skogen. Detta tror jag lett till att fenomenet distansarbete, när det “drabbar” den som inte jobbat så innan, kan bli övermäktigt. Inte bara ska du sköta ditt jobb, du ska dessutom ha de senaste nyheterna ett musklick bort och du ska dessutom hantera alla känslor på en plats som fram till helt nyligen var din privata borg, din trygga fästning – ditt hem där du kunde stänga jobbet ute.

Nu är det nya tider.

För egen del, med 10+ års erfarenhet av distansarbete, betraktade jag alla nyblivna hemmajobbare lite som en i tredje ring ser på ettorna. Men eftersom vi är vuxna människor var det mer av ett mentorskap än nollning som stod överst på agendan. Det dök upp några inlägg på LinkedIn som handlade om hur jobbigt det var att så många försökte peppa varandra. Personer som helt glömde bort vad och vilka de representerade, konsulter såväl som VD:ar. Jag har aldrig förr avföljt så många personer på LinkedIn…

Men mitt i alla känslor, publicerade och kvar inom oss, ser jag en kämparglöd. Egenföretagare, ägare, investerare och anställda samt konsulter vägrar upp. Det är nattsvart för vissa branscher, min egen inkluderad, och när det här skrivs är det mycket möjligt att jag mycket snart måste skriva in mig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. När flygplan står på marken och gränserna är stängda finns det inte mycket att göra förutom att vänta, eller?!

Nej. Vänta inte. Det är nu det händer. Det är nu som omställningen accelererar. Det finns inga argument mot att vänta med digitaliseringen!

Och innan jag fortsätter att skriva om de tre faser jag tror kommer möta dig som nyss börja jobba hemifrån, några rader om att allt inte alltid behöver vara som det varit:

På 1990-talet minns jag en dag hemma i vardagsrummet. Min pappa och mamma berättade att pappa sagt upp sig. Att han skulle omskola sig till undersköterska. Det var jobbigt för jag hade planen att gå i hans fotspår, att bli resande säljare, kanske gå på Handels (det fanns en lägenhet på Ringvägen för mig att bo i, om jag minns rätt). Det slutade med att jag blev “resande” taxi- och färdtjänstchaufför, rekrytera mig så får du läsa mer om de bitarna.

Vad jag vill komma fram till är att du inte behöver se förändringen, med jobb hemifrån, som ett oövervinneligt hot, en tröskel som ingjutit en ny vardag för dig, som för alltid kommer att innebära att du fått ditt hem invaderat av jobbets måsten, krav och förväntningar.

Nu till de tre faserna:

Första fasen är smekmånaden. Allt nytt är intressant. Lite spännande sådär. Du får äntligen tillfälle att göra om hemma, bygga ett litet hemmakontor om du inte hade det innan. Det finns tusen och en tips om hur du blir effektiv, produktiv, om vilka rutiner du bör ha, att du ska träna hemma etc.

I denna första fas kommer du att känna ett stort behov av att berätta för andra om hur du minsann kommer att klara av att jobba hemifrån. Du startar rent av en blogg, börjar vlogga eller tjatar hål i huvudet på dina IG-följare om hur himla mysigt det är med stearinljus intill tangentbordet, hur din katt stryker sig mot dina ben och att vi går mot ljusare tider!

Ja, det blev något av ett raljerande där i förra stycket. Men jag tror att du håller med om att lite av det är sant?

Andra fasen är acceptansen. Nu är det allvar. Du måste jobba hemifrån. Kanske får du åka in till kontoret ibland för att hämta något i en pärm (hur var det nu med digitaliseringen?). Du har funnit en bra rutin för att gå upp på morgonen, klä på dig (även om det är coolt att det räcker med en kavaj när ni kör morgonmötet i Teams), inte sitter vid datorn under lunchen och när arbetdagen är slut låter bli att chatta med kollegor, om det inte är vad du gjorde innan ni alla blev tvingade att jobba hemifrån.

I denna andra fas måste du acceptera att jobbet finns hemma hos dig. Jag skrev om det i förra veckans inlägg “Vi möts på en tågstation” om hur vi är olika här. En del av oss har levt med jobbet hemma i flera år, för andra är det helt nytt.

Den här texten vänder sig primärt till dig som nyligen börjat jobba hemifrån, som hoppas att coronakrisen snart är över och som vill gå tillbaka till samma rutiner som innan. Till dig vill jag säga: Ta tjuren vid hornet och processa det faktum att ditt hem inte är vad det en gång var.

Arbete och fritid kommer att börja flyta ihop mer. Håll fast vid dina rutiner och förstärk om möjligt. Håll benhårt på kafferasten. Tänk inte att du alltid är tillgänglig helt plötsligt bara för att du är hemma, med datorn några steg bort.

Det kommer sannolikt snart att pågå en kamp kring vad som är applicerbart inom arbetsrätten, var beredd när det kommer. För omvänt, ur en arbetsgivares perspektiv uppstår en rad frågor nu kring t.ex. VAB (kan du vara hemma när du redan är hemma?).

Tredje fasen är oj-kolla-en-ekorre! Nu börjar du bli lite knäpp av att inte träffa andra människor. När det här skrivs har vi fortfarande friheten att röra oss utomhus, gå till affären, vandra omkring utomhus, springa, jogga osv. Men med tanke på hur snabbt mycket förändras just nu kan utomhusvistelse vara förbjudet imorgon. Videokonferens i all ära men visst är det bättre att mötas i person, känna handslaget, en kram eller hur du nu väljer att röra vid andra människor, hör andra människor tala rakt in i ditt öra och inte via en högtalare?

Social distansering framhålls som en bra metod för att minska smittpridningen av corona. Men människan är en social varelse.

Det finns en anledning till att solitary confinement inte direkt främjar fångars psyke. Att över en natt tvinga människor att stanna inomhus kommer på sikt leda till en misär som få kan föreställa sig.

Vi har olika sätt att förhålla oss till bristen på mänsklig kontakt. I en del länder trotsar människor förbudet, även fast polisen ger folk böter.

De får böter för att de vill vara utomhus. Hej George Orwell.

Allt i namnet stoppa-coronaviruset.

Det är lätt att spinna iväg ner i en mörk spiral som leder till ingenting.

Jag känner det själv när jag skriver detta.

Ta tillvara på den livsgnista du har kvar. Vem vet, det här med social distansering är kanske redan historia när du läser det här? Men om du är här nära publiceringsdatumet (26/3 -20) råder jag dig att snarast möjligt hitta sätt att förkovra dig själv, att hålla ditt psyke i schack.

Jag skrev 15/3 en text om sju saker du kan göra i självkarantän och även om du inte är så pass isolerad finns det säkert något där som du kan börja med. Mata din hjärna med kunskap, gärna sådan du inte hade en susning om tidigare!


Jag skrev ovan om att jag har 10+ års erfarenhet av distansarbete, av att jobba hemifrån. Den erfarenheten har inte varit förskonad från kriser och utmaningar, personliga och ekonomiska. Inga av dessa svårigheter har dock kunnat mäta sig med COVID-19. Jag tror att jag och du kommer att finna mer av oss själv när detta är över. Tills dess hoppas jag att du kan ta med dig minst en sak av vad jag skrivit om idag. Dela gärna blogginlägget med någon som du tror kan må bättre av att läsa det!