zurich 5215377 1280

När coronakrisen rullande in över mitt liv i mitten av mars, tog jag det med relativ ro. Du vet, när all hope is lost och förväntningen på framtiden stavas k-a-o-s…det är då våra sanna Jag kommer upp i ljuset. Så även för mig och det stod klart tidigt att mitt jobb som digital marknadsförare av resor befann sig på fallrepet. Därför hade jag lång tid att processa det oundvikliga:

– Björn, kan vi höras idag 13:00? Det är något viktigt vi måste tala om.

Det var till 100% väntat.

Beskedet.

Om att jag var uppsagd från min tjänst som digital marknadsförare. Ett jobb jag haft jämte Sennbrink Kommunikation.

På grund av arbetsbrist. Eftersom världen stod stilla och för att alla resor var inställda.

Tre år och åtta månader efter att jag slutade leverera som konsult och klev över i en anställning med liknande arbetsuppgifter. Tog det slut.

Men jag är tacksam.

  • Tacksam över att T och CA förbarmade sig över min situation. Ja, min firma gick dåligt 2016…men det löste sig.
  • Tacksam över att låta jobbet hos CA agera brygga mellan företagande och arbetsliv. Klurigt att lämna referenser när alla kontakter med verkligheten varit gentemot kunder.
  • Tacksam över att ha fått brett och djupt mandat att utveckla rollen från WP-webb till innehållsmarknadsföring, social media, SEM och Paid Social.
  • Tacksam över att ha fått göra resor i tjänsten varje dag, om än digitala. Idag kan jag utan vidare rabbla fem städer i Albanien och Georgien + att jag kan redogöra för vad du gör/ser på de platserna.
  • Tacksam över att ha fått ge allt, att få blomma ut och att få förmedla ökad förståelse för hur viktiga de digitala kanalerna är. Och inte kommer de bli mindre viktiga när pandemin är över.

Och på LinkedIn duggade det tätt mellan inläggen som handlade om att han och hon blivit uppsagda.

Så jag var i gott sällskap. Inte längre pinsamt att behöva skriva på LinkedIn om att man snart bli arbetslös, är mellan jobb eller (den klassiska) sökandes efter nya utmaningar.

Men inget av det spelar någon roll.

För att om du inte kan andas, spelar pengar, självförverkligande och drömmars uppfyllelse ingen som helst roll.

Och många är de i Sverige som under en kort tid den här våren, inte längre andas.

För att ett virus gått till attack och världen förändrats för alltid.

Fast även när det senare är ett faktum ska det inte hindra varken mig (eller dig) från att fortsätta jobba för ett bättre liv.

Så förutom att jag bloggade mer än gjort på flera år, spelade in konstiga videoklipp med en plastkanin och försökte hänga med i nyheterna…köpte vi ett nytt hus.

Tack vare vår hållbara livsstil, böner och ett bra stöd från vår omgivning kliver vi i slutet av sommaren över tröskeln till ett nära dubbelt så stort hus.

Och jag tänker så här:

Att när pandemin är ett faktum, när våra liv förändrats radikalt, vad finns det då för anledningar till att inte satsa och skapa förutsättningar för ett bättre liv?

Visst, ett större hus innebär ett större ansvarstagande. Men samtidigt sa vi (eller kanske bara jag?) att vår nuvarande bostad, ett bostadsrättshus, var en brygga mellan hyresrätten och äganderätten. Vi kollade och budade på hus med äganderätt innan vi landade i nuvarande hus. Så allt går enligt planerna.

Nu i sommar och framåt hösten kommer jag att blogga mer kring de olika boendeformerna, vad som jag uppskattade med att hyra, vad jag gillar med vårt br-hus och vad jag ser fram emot i vårt egna hus.

Välkommen åter!