BJÖRN: Restips Los Angeles – BjornSennbrink.se

Björn och Josefin Sennbrink reste till Los Angeles samt Las Vegas i juni 2010. Läs om våra upplevelser i form av små restips.


Vårt bästa tips för Hermosa Beach är att besöka Tammie’s Corner House Cafe (190 Hermosa Avenue). Här kan det vara lite rörigt ibland men när maten serveras spelar väntetiden ingen roll längre. Vi åt här en söndagsförmiddag, fick ett bord inom ett par minuter och blev serverade vad vi beställde:

Blueberry pancakes

Blueberry pancakes

Grekisk sallad, blueberry panncakes och raspberry panncakes. Till pannkakorna: Knaperstek bacon, sirap och en iskall Heiniken.

Efter maten kan du fortsätta till fots fram till Pier Plaza för en stärkande espresso. En promenad i närområdet gör också gott för själen eller så stannar du på stranden resten av dagen. Söndagar i Hermosa Beach brukar bjuda på en hel del folk utefter strandpromenaden och stämningen är för det mesta på topp.

Las Vegas 2012 är lika mycket shopping som poker, blackjack och enarmade banditer. Det finns tusen och en möjligheter till att tömma plånboken.

Armani and Apple Stores in Las Vegas

Armani and Apple Stores in Las Vegas

Alla hotell av rang, de som finns längs med The Strip, har stora shoppingavdelningar med allt från krimskrams till finaste smyckena från Bulgari. Det finns dessutom köpcentrum (shopping malls) med över 100 olika butiker på sina håll t.ex. Las Vegas Premium Outlets North och South.

Vi reste från Arlanda 10:00 och landade i Los Angeles ca 17 timmar senare inkl. byte i Chicago. SAS levererade under hela flygningen, trevliga värdinnor, helt okej mat och bra underhållning. Ett par midair speed bumps ovanför Kanada, annars normalt med turbulens främst norr om Island, över södra Grönland och in över norra Kanada.

På flygplatsen i Chicago promenerade vi 5 minuter innan vi köade vid immigration. Det var väl skyltat och en vakt pekade ut vilken disk vi skulle gå fram till. Gränsvakten var brysk och allmänt misstänksam. Han frågade oss om varför vi varit på Zanzibar året innan, vad vi gjort där och vem vi besökt.

Vi fick även redogöra för vara jag (Björn) inte hade någon resväska med mig, vem vi skulle besöka, hur länge den personen bott i USA, vad den personen jobbar med och hur mycket pengar vi hade med oss. Vi fick även lämna våra fingeravtryck och bli fotograferade. Tre hårda stämplingar i våra pass och vi fick komma in i USA.

Ryssen framför oss blev ”blacklined” dvs han fick antagligen sitta i något rum och förklara sig. Det senare kan tyvärr hända de flesta och hela upplevelsen vid immigration kan nog få vissa att vilja åka hem igen. Det är inte direkt välkomnande.

Vi gick vidare, förbi bagagebanden, tog ut den på Arlanda incheckade väskan och gick fram till ett par uniformerade vakter som frågade lite fler frågor om vad vi skulle göra i USA, innan vi blev hänvisade till United Airlines bagageinlämning. Sen var det att ta sig vidare till C17 i terminal 1. Dit kommer man med ett tåg som ser ut ungefär som de i New York. De löper på en plattform en bit upp från marken, är gratis och förarlösa. Har du svårt med balansen bör du sätta dig ner eller hålla i dig hårt. Accelerationen är ungefär i par med Stockholms tunnelbana dvs ganska hastigt och lite ryckigt.

Framme på terminal 1 gick vi till säkerhetskontrollen. Av med skorna, tröjan och upp med handbagaget. Inget pip här heller och gick vidare till vår gate. Vi köpte lite mat, fotograderade och upptäckte något vi inte visste sen tidigare: United använder ”sections” när de ropar ut vilka som kan boarda flygplanet. Det stod inget om section på våra boardingkort men personalen vid disken fixade det direkt och lite senare klev vi ombord på ett ganska slitet litet flygplan som skulle ta oss vidare mot resans slutdestination: Los Angeles!

Vi har varit i Kalifornien i ett par veckor nu och imorgon ska vi tyvärr påbörja resan hem till Sverige. Vi hade gärna stannat många veckor till i den här staden men pengarna är slut och vi längtar faktiskt hem också.

Vi började dagen med en ordentlig sovmorgon, en lätt frukost hemma och därefter en rejäl lunch på Rock Cola Café längs med PCH. Inredning som på 1950-talet med röda skinnklädda soffor i små bås och egen minijukebox på bordet. Rekommenderas.

Björn beställde en Bacon Cheeseburger med Sweet Potatoe Fries, som de hällt lönnsirap över. Och kanel ovanpå sirapen. Till det en stooor strawberry milkshake. Milkshaken serverades i ett stort glas och i en plåtbunke bredvid fanns den milkshake som inte fick plats i glaset. Inga pytteportioner ala svenska McD här inte. Drygt 50 dollar för tre sådana liknande måltider, helt okej.

Efter promenaden hem lånade vi bilen för lite avslutande shopping. Det ligger ett par scrapbooking-butiker i närheten så där hamnade Jossan. Björn gick in bredvid och talade om Sverige med en 77-årig kvinna som sålde beg. böcker. Hennes farfar/morfar var från Landskrona så det var en trevlig pratstund.

Sen körde vi ner mot Palos Verdes med målet att besöka Wayfarers Church, som är ett kapell med glasväggar och glastak. Ligger inbäddat i liten talldunge på sluttningen ner mot Stilla Havet. Väldigt vackert och fridfullt.

Därefter fortsatte vi söderut, eller snarare sydost, mot San Pedro och de västra delarna av den magnifika containerhamnen. Vi körde norrut, på där 110an börjar, av på PCH och tillbaka hem till Hermosa. Kvällen avslutades med packning av resväska och en film.

På vår tolfte dag i Los Angeles åkte vi bil i flera timmar till San Manuel Amphitheater vid Glen Helen regional park. Det var en redigt lång bilresa även för att vara i Los Angeles. Vi var dock på väg för att se Iron Maiden!

Dagen började lugnt och vi sparade på våra krafter inför kvällens äventyr. Bilresan började 17:00 lokal tid och enligt Google Maps skulle vi köra ca 75 miles vilket är ca 12 mil enkel resa. Det tog oss 2 och en halv timma att göra en sträcka som i Sverige på bra landsväg tar drygt en timma. Los Angeles är inte som andra städer.

När vi kom fram till parkeringsplatsen var det massvis med folk där. Arenan tar in 65,000 besökare om så behövs. Den här kvällen var det runt 25,000 (bara). Visiteringen vid entrén var grundlig och av någon anledning tog de alla ciggtändare.

Vi drog oss uppåt på gräsmattan och köpte svindyr äcklig mat innan vi bänkade oss på en filt. Det var flera timmars väntan innan förbandet kom upp på scenen och det började bli ganska kyligt. Arenan ligger på gränsen till öknen och här ute blir det kallt på nätterna!

Konserten var mäktig och publiken galen. Vi gjorde nog rätt som stod en bit ifrån. Det eldades i publikhavet och var tämligen stökigt. Iron Maiden live i USA är dock en upplevelse vi sent kommer att glömma. Bilresan hem gick bra även om det var lite trångt minst sagt när vi skulle ut på frivägen. När vi körde in till konserten hade de spärrat vägen så att det var enkelriktat. Halv två på natten var vi hemma i Hermosa Beach igen.

Dagarna har börjat flyta ihop och när de här skrivs har vi kommit hem från Las Vegas, där vi tyvärr gjort av med alldeles för mycket pengar.

Det är inga problem att spendera pengar i Los Angeles och i det är ingen skillnad i Las Vegas. Du behöver inte spela för att spendera i Vegas, det mesta är faktiskt ganska dyrt.

När jag (Björn) var i Las Vegas 1999 var det kul med alla annorlunda hotell. Tio år senare spelar Las Vegas på Dubai-strängarna, där det positiva (eller negativa) är att staden förnyas. Förr var det stora bufféer och billiga hotellrum. Idag är det fristående restauranger och (fortfarande) billiga hotellrum samt hotell som bjuder på verkligen bra service, för dig som kan betala. Det senare smittar av sig på allt i Vegas.

Vi reste till Las Vegas med flyg från LA. Det tog knappt en timma. Vi tog en taxi till hotell Luxor (den svarta pyramiden) där vi efter ett rumsbyte slutligen landade på rummet som matchade vår bokning. Vi åt en buffé på MORE, undvik det stället. Dryg personal och ingen höjdarmat. Bättre att välja en vanlig restaurang.

Vi gick ut (ja du kan gå utomhus, även om det finns tillräckligt att uppleva inomhus) en kväll och trots mörkret så var det säkert nära 30 grader varmt ute. Ökenvindarna fick byxbenen att fladdra. Vi tog oss igenom det kaotiska Excalibur-hotellet och bort mot MGM Grand.

Läs mer

Vi är uppe med tuppen och börjar vår resa 08:00. Först ner till Albertssons för lite frukost och begagnande av deras ATM (2 dollar i avgift per uttag). Vi kör vidare norrut på Pacific Coast Highway, upp på 105:an och ut på frivägen.

Eftersom vi är två i bilen blinkar jag oss ut i car pool lane. Det går fort, Jossan är lite skakis (jag var med om detta kvällen före). Men det rullar på och efter en gir norrut på friväg 110 kommer vi till downtown. Frivägen passerar mellan skyskraporna och vi svänger norrut på 101:an.

Det är som sig bör väl skyltat och vi är framme vid Universal Studios. Vi betalar 14 dollar för parkering och ställer bilen i Jurassic Parking (fyndigt). En promenad i några trappor och vi är framme vid ett open air shopping mall (Universal CityWalk)

Det är vi och några andra turister här. Förmodligen för att vi kommit hit så tidigt på lördagsmorgonen. Vi köper gröt och vandrar vidare i det propra kvarteret. Uppe vid huvudentrén vill de kolla igenom Josefins handväska innan vi får ställa oss i kön för biljetter. Vi köper två vanliga biljetter plus två matpass (gör inte det). Det kostar 180 dollar för oss båda (huga vad dyrt). Matpassen är värdelösa eftersom inte alla restauranger på området accepterar dem. Vi ville inte äta vad som ingick helt enkelt.

Jag tvingar in Josefin i House of Horrors, en walkthorugh där du garanterat blir vettskrämd när utspöjade människor hoppar fram ur mörka hörn. Jag gillar det med Jossan är lagom glad efteråt.

Vi fortsätter in på området och åker rulltrapporna ner till Studio Tour, huvudattraktionen för de flesta besökare kan jag tro. Det är en halvtimmas köande (ståendes) innan det är vår tur att rusa fram till busståget. Se till att ta en plats vid ena kanten, för fri vy utåt när du ska ta bilder.

Inledningen är lite seg där vi förbi olika stages. Guiden är lagom rolig, drar massa dåliga skämt efter ett manus hon kör hundra gånger. Fast vad hon säger spelar mindre roll när vi får se kulisserna för kända filmer. Vi åker in på Desperate Housewifes-gatan, vi passar den enorma backdropen där de spelar in havsscener (det är en damm) och vi passerar Hajen, ej simmandes utan upphängd i en lyftkran. Hela området var riggat för inspelningen av filmen Great Outdoors.

Efter rundturen går vi in på Panda Express och äter en hyfsad lunch. Björn köper en keps eftersom det rakade huvudet ätits upp av solen i Redondo Beach. Vi åker upp för rulltrapporna, virrar omkring i folkhavet (var kom alla ifrån?), köar för Shrek 4D (det var det värt) och går på djurshowen efteråt.

Nu är vi helt muck och även om vi inte upplevt Waterworld eller Terminator så rör vi oss mot utgången. In i bilen och ut på frivägarna igen innan vi stupar i säng hemma i Hermosa Beach!