FAMILJEBUSS – Rolig läsning: Långkörning med Volkswagen T4 Caravelle

Vår T4:a tillverkades i november 2000. Det är drygt 18 år sen nu. Bilen är med andra ord gammal och därmed inte alltid en fröjd att köra med. Fast på långkörning är den helt okej. Läs om hur det känns att köra en VW T4 Caravelle från Nora till Västervik för några dagars semester med barnen.

Det är inte en sprillans ny minibuss detta. Det ska man ha väldigt klart för sig innan en långkörning påbörjas. En del för tiden moderna bekvämlighetsdetaljer underlättar men i det stora hela är det en spartansk och kantig upplevelse.

När du sitter på förarstolen har du huvudet långt ovanför instrumenten. En stor vindruta och så sitter du nära metern högre än dina mottrafikanter. Du ser bra ut rakt fram, det är lätt att se ut åt sidorna. Även bakåt är det lätt att se (kön som vill köra om, mer om det längre ner).

Har du baklucka istället för bakdörrar som på en del VW-skåp/vans slipper du ”stolpen” i mitten som effektivt dödar all bakåtsikt genom innerbackspegeln. Men du sitter ”på” bilen känns det som och du glömmer aldrig att du färdas i en plåtlåda.

Nosen i färdriktningen, det är torr asfalt, mitt i sommaren, solen gömmer sig bakom slöjmolnen och det blåser en svag bris. Ni ska åka på semester. Bort från vardagen för att bo i en trång stuga som kostar mer per natt än vad bensin går på för hela bilresan.

Du släpper på handbromsen och tänker på den idiot som bestämde att den skulle placeras på golvet istället för att smidigt kunna anläggas och släppas på via en pedal som i en jänkare. Fast å andra sidan är det skönt att behålla smalbenet vid en krock.

Du tar tag i den rejäla växelföraren, trycker in knappen på sidan och petar i D. Det tar en sekund eftersom din automatlåda inte är så kvicktänkt alla gånger. Nu kör du.

Högerfoten vilar mjukt mot gaspedalen och du vandrar upp genom växlarna. När du passerat 60 km/h hamnar fyrans växel i läge. Nu är det slut på växlar. Din bil har inte en modern 9-stegad automatlåda från Mercedes. Det kommer du märka senare när det är dags för motorvägen.

Nu kör du rakt fram, känner in bilens rörelser med fullt last, det kränger lite småmysigt sådär. Sen kör du ner i ett potthål och karossen rister likt en gris som får sista smörjelsen på slakteriet.

Ett barn utbrister glatt; är vi framme snart?!

Mmmm, tänker du. Vi är framme om sex timmar när vi masat oss genom ett efterhängset bonn-Sverige där motorvägskörningen endast består i sträckan mellan 55:an och E22:an utanför Norrköping. Resten är vanlig landsväg; 70, 100, 70, 100, 70, 50, Örebro, 70, 80.

Men nu ska vi inte vara negativa. Vi kör vår älskade familjebuss som visserligen har en del skavanker men som de senaste 1500 milen tagit oss från A till B utan problem.

Att köra en gammal VW T4 är faktiskt ganska charmigt. Den dunkar och slår, det rister och skrapar lite. Allt känns trögt på vintern men på sommaren pumpar AC:n in kyla så alla kan frysa om vi vill, den startar alltid (utom den gången när frugan glömt bakluckan lite öppen och batteriet tog slut över natten) och visst finns det funderingar på att byta ditten och datten. Men det gick igenom besiktningen så fullt så illa kan det väl inte vara?

Nu har du passerat surhålet Örebro och kör i sydostlig riktning. Hjälmaren breder ut sig till vänster och när du passerat Läppe är du långt hemifrån. Bilen pinnar på, förbrukningen har kommit ner till strax över litern bara per mil och det börjar kurra i magen. BK i Katrineholm kan skönjas vid horisonten.

Ur familjebussen kliver en hungrig familj som trots drygt 1,5 timma sittandes under de körda 12 milen inte mår fy skam. Det har blivit mysigt där bak i bilen. Filtarna och böckerna har kommit fram. Ingen har märkt något av att bilen är gammal mer än att de är lätt lomhörda. Den där skeva bromsskivan fram och den lätt anliggande bromsen höger bak har fortplantat oväsen in till andra och tredje sätesraden. Det är ett aber med Caravelle, de är inte direkt tysta invändigt på landsväg.

Mat i magen efter 40 minuters väntan i en knökafull restaurang och nu är det till att pressa söderut mot friheten. Du har kvar dricka i din BK-mugg och placerar muggen i mugghållaren som sitter….på golvet intill främre passagerarstol. Samma idiot som bestämde placering av handbromsen hade jobbet att gömma mugghållarna. Men men, nu ska vi inte vara negativa.

55:an söderut från Katrineholm mot Norrköping är en underhållande väg. Smalt, krokigt och 100 på skyltarna. Det går undan. Men du stressar inte. 80 är en bra marschfart. Då håller sig förbrukningen nere och du slipper mordhålla ratten.

För att styra en gammal VW T4 är en utmaning. Vissa bilar är bättre/sämre än andra. Men det vinglar lite hela tiden. Det saknas ett distinkt mittläge och känslan i ratten är inte helt olik den hos en gammal Renault. Det är som att styra i skumgummi. Du får hålla koll i speglarna och rakt fram samt parera hela tiden. Tröttsamt. Fast tur att det finns farthållare. Man vill ju inte köra fortare än 80 km/h på 100-väg när det är enfiligt och kön bakom växer.

När du anländer Norrköping och kör förbi Platinum Cars som har en Aventador i skylten känns det lite bättre. Nu är du ute ur skogen, ut på E4:an (sinnessjuk trafikplats detta) och kör mycket längre söderut än vad du tror är rätt. Men så kommer skylten, av till höger för en låååång sväng runt för körning österut söder om Norrköping.

Nu börjar tankarna komma. Hur länge klarar sig bromsarna? Det har blivit 30 grader varmt utomhus! Nu kommer bilen braka ihop. Vi får åka hem igen.

Men nejdå, VW-bussen pinnar på och även om automatlådan dunkar i växlarna ibland är det som att bilen är byggd med ett osynligt skal kring sig. Det går att plåga bilen hur mycket som helst. Den lunkar lugnt vidare.

Fast visst låter det lite mer nu höger fram?

Du bränner över Göta Kanal i Söderköping och tackar Gud för att du slapp vänta på broöppningen. Versa om det finns något schema för öppningar, så att man kan planera i förväg och undvika väntan?

Nu är det målsträckan genom skogarna och förbi bondgårdar söderut på E22:an som gäller. Fort går det. Inga poliser i sikte. Nu är vi framme snart, på riktigt. Svenssons i leasingbilar blåser förbi. De tyska husbilarna duggar tätt. Det här är semester-Sverige!

Äntligen. Du är framme. 32 körda mil. Åtta kisspauser. Ett matstopp. En liter Red Bull i magen. Äntligen får du sträcka på benen. För särskilt mycket utrymme vid förarplats för en 190 cm/100 kg välväxt flerbarnsfar är det inte.

Och även om knogarna inte är vita är du glad att slippa greppa den tunna och hårda ratten. Du försöker tränga bort tankarna om att du ska göra om detta om några dagar fast åt andra hållet. Nu vill du bara sova.

Barnen vrålar i kör: Pappa, pappa! Vi vill se haaavet!