11 år utan TV hemma

Sensommaren 2008 försvann en då relativt kär ägodel från vårt hem: TV:n. Nu elva år senare har vi ännu inte köpt en ny TV. Visst har det funnits samtal om det, särskilt nu när licensavgiften bytts ut mot en skatt. Vi kommer inte längre undan delfinansiseringen av ”public service”.

Argumenten för att ha en TV nu är att den skulle ge möjligheter till mer närhet, att den skulle kunna fungera som en ”bio” jämfört med surfplattorna, att den skulle ge ökade möjligheter till socialt liv när vi kan samlas runt en film, att en TV idag inte innebär att vi måste betala flera hundra kronor per månad till Radiotjänst på ett sätt där vi direkt ser pengar försvinna från våra bankkonton.

Argumenten mot en TV nu är att vi går mot vår och sommar. Nu ska vi vara utomhus, inte sitta inne o uggla framför en skärm. Vi ska inte ta del av massa trams som SVT trycker ut.

Ja, det finns några bra program men även mycket som går helt emot våra värderingar. Vi vill inte göra det tillgängligt för våra nu små barn, de hittar tillräckligt själva via SVT Play när vi inte har hundrakoll på vad de ser på.

Ett annat stort argument mot TV är pengarna. Visst kan du hitta en billig TV som uppfyller många av behoven och önskemålen om funktioner t.ex. möjligheten att se YouTube på den större skärmen, eller surfa på nätet i reklampausen.

Men det handlar ändå om tusenlappar som ska ut, tusenlappar som kan sparas på vägen till ett nytt eget hus. Pengar kan också behövas för att köpa nya bromsbelägg, sommardäck och bakfjädrar till vår familjebuss.

Det troliga är att vi i närtid köper en billig projektor. Den kan vi flytta runt till den plats där vi bäst att kan avnjuta Greta Gris eller vad som nu uppskattas av barnen. En TV skulle vi behöva montera upp på en vägg med tillhörande håltagning och med tanke på avståndet till soffan behöver vi upp emot 50 tum för att se något. Bättre då att prova med ett alternativ till TV som fungerar att streama till från våra mobila enheter.