Mercedes-AMG GLC 63S

Merca är för många ett lyxbilsmärke. Många har samtidigt valt att köpa och äga Mercor. Även de som inte är stormrika utan för att Merca kan vara en bra investering och för att de som uppskattar bilkörning också uppskattar Mercedes. Jag har aldrig ägt en egen Mercedes, däremot har jag lånat och kört flertalet modeller samt i flera år haft Mercedes som arbetsplats under åren som taxi- och färdtjänstchaufför.

Mitt första MB-minne är från Landvetters flygplats. Min syster skulle flyga till England och utanför terminalen stod det en CL600. På den tiden, måste ha varit 1996 eller där omkring, var detta top-of-the-line med en nypris på över miljonen. Ofattbar lyx och jag minns att föraren hade träskor på sig. Kontrasten var total.

Mitt andra MB-minne är i samma veva, när jag efter en skoldag (gymnasiet) fick skjuts hem av en gästföreläsare. Han hade en MB 190. Rutig klädsel. Fyrväxlad. Solid inredning. Den bilen var från tiden när MB:s inredningar verkligen var något att skriva hem om. Bättre förr helt enkelt på den punkten.

Därefter skulle det ta fram till 2001, på hösten, innan jag fick ratta en MB. Tidigare var bara medåkningar, jag körde taxi och hade kollegor som körde MB. Nu var det dock min tur; en faceliftad E-klass, helt vit med xenon. Lätt den snyggaste taxin i stan.

Att köra 100 mil på 12 timmar var inga som helst problem med den här. Den hade ortopedstolarna med luftkuddar i stolen. Stum sits men samtidigt en väldigt bra arbetsmiljö. Tyvärr strajpades bilen kort därefter och förvandlades till den fulaste taxin. Fast fortfarande lika bekväm.

Nästa Mercedes som jag fick möjligt att köra (ofta och långt) var en trött S-klass 300 diesel. W140-karossen med slösaktiga utrymmen. En glidare av rang. Jag minns att jag första kvällen körde norr om Karlskoga. Jag hade kört mor o far till min faster och tog en runda själv. På rakorna söder om Grythyttan klev ett råddjur ut. Det skuttade undan precis innan fronten och skvätte ifrån sig på vindrutan. Det hade varit snyggt att krocka chefens Mercedes.

Min chef var lika biltokig som jag och köpte sig en BMW 850 för att ha en pendlarbil. På vintern. Helt galet att pendla med den mellan Uppsala och Örebro. Så han införskaffade sig en MB 600 SEL, den med V12 på drygt 400 hk. Att köra den bilen var min första bekantskap med bilar som har flera personligheter.

Det var bara att välja; lätt gasfot och tolvan spann som en katt, så ren gång i motorn och samtidigt förvandlades den till ett rytande lejon om jag bara pressade gaspedalen lite hårdare. Noll till 100 på ca 6,5 sekunder om jag minns rätt. En sportbil i lyxförpackning.

För att inte tala om den BMW 850 jag nämnde ovan. Den körde jag massor runt Örebro, till Jönköping för bilutställningen på Elmia och till Tranås midsommarhelgen 2007. Idag en raritet eller helt slutkörd beroende på hur många fartglada ungtuppar som rattat bilen.

Min chef taggade inte ner på bilköpen och efter att ha haft en Mitsubishi Pajero (provkörd offroad i Kilsbergen) samt en Chevrolet Tahoe (den hade jag till Arvika-festivalen 2005) stod det en BRABUS-stylad ML430 utanför kontoret en dag. Den körde jag såklart också.

Jag hade den faktiskt hemma ett tag, minns att jag körde den till skolan. Detta måste ha varit 2006. Jag var även till Tranås och Jönköping med 430:an. Den var en härlig bil med bra ljud i piporna bak. Sladdade friskt i snömodden vill jag minnas.

Efter detta råkade min chef i klammar med rättvisan. Det slutade inte bra för honom.

Läs del 2 ->