Mercedes GLC: Udda detaljer möter tryggt uppträdande på vägen
Mercedes-Benz GLC är den nya SUV:en i den tyska premiumtillverkarens numer digna modellprogram. Det är kanske mer av en crossover än en riktig SUV. Det finns flera saker som talar för det senare. Samtidigt är det en bil som idag drar blickarna till sig, GLC är inte direkt en vanlig syn på vägarna.
GLC väcker uppmärksamhet, på gott och ont. Gott för att det känns bra när andra tittar på bilen med vetskapen om att jag håller i nycklarna. Ont för att det är något med Mercedes. På vägen hem från Stockholm var det 2-3 bilister som inte körde som andra. Om jag körde om kom de farandes strax efteråt för att omedelbart köra långsammare igen. Ingen vill bli omkörd av en Mercedes?
En tidig morgon under testveckan svängde jag förbi kontoret för att hämta en videokamera. På väg ut till bilen igen observerade jag två herrar som spanade in bilen. Det är för mig ett tecken på att GLC väcker intresse. Faktum är att jag under hela testveckan inte såg en enda annan GLC körandes på vägarna och då körde jag mer än 100 mil i Stockholm, Västmanland, Närke och Södermanland.
Det ovanliga med GLC bidrog dock till att jag ville köra bilen ofta. Varje kväll var min fru sugen på godis och jag ställde villigt upp. En tur ner till ICA, köpa godis och tillbaka ut på parkeringen för att njuta av de snygga LED-lamporna vid upplåsning:
GLC är dock mer än snygga LED-lampor vid upplåsning. En snygg detalj är de dubbla kromade avgasutblåsen, längst ner på bakre stötfångaren. Men denna snygga detalj är fejk. Ja, du läste rätt. Avgasutblåsen på en Mercedes som inte är på riktigt. Det är faktiskt riktigt uselt och sänker tyvärr helhetsintrycket:
Det ser snyggt ut på håll men när du kommer nära, som andra bilister gör när de kör upp bakom dig, framstår du som en Biltema-raggare som vill skryta i trafiken. Det är inte Mercedes-mässigt. Dessutom sitter det riktiga utblåset bara på ena sidan, vänster bak. Fejkade avgaspipor finns även på Volkswagen Passat ska också nämnas.
GLC är, som jag skrev ovan, en bil som jag längtade efter att köra. På håll ser GLC inte mycket ut för världen men när du kommer närmare känns den väldigt stor. Här en vy snett bakifrån:
Samma sak när du går fram mot bilen på en parkering. Bakifrån ser den tämligen tam ut, snett framifrån ser du den långa motorhuven och det känns ståndsmässigt att ta plats bakom ratten.
Fronten på GLC är något som jag vill se bli tuffare. Utan AMG-paketet (enbart kosmetika, inte en AMG-motor) ser Mercedes GLC nästan lite mesig ut.
Längst ner i mitten på stötfångaren finns en kromad inramning som liknar en frontbåge. Jag hade hellre sett att den stora grillen med stjärnan var mer sammanbyggd med den kromade inramningen, att den löpte mer nedåt, som på Lexus RX.
Fast nog nu med kritik: Mercedes GLC är grym på vägen. Det känns tryggt i alla lägen. Möjligen att riktigt tät stadstrafik sena eftermiddagar i mörkret och att GLC inte riktigt briljerar. Den är kanske en vanesak men GLC är aningen svårplacerad i den typen av trafik.
På landsväg pinnar GLC på som många andra bilar. Den tar gupp och ojämnheter på ett OK vis. Den är inte lika bra som BMW på att svälja broskarvar men det är en detalj och du sitter väl inte varje dag och kör fram å tillbaka på en bro? När beläggningen är bra skiner GLC ordentligt. Det är inte samma stridsvagnskänsla som i gamla GLK men inte långt därifrån.
På grusväg är GLC förutsägbar. Räkna med att baken gärna bryter ut om du ger på lite. Omflyttning av drivning från framhjulen till bakhjulen tenderar att märkas som överstyrning. Detta har jag upplevt på flera andra SUV:ar vars drivning förflyttas mellan hjulparen beroende på underlag.
Mercedes GLC väcker blandade känslor. Å ena sidan är detta en välbyggd och kompetent crossover-SUV. Å andra sidan finns det saker som är direkt störande. Testbilen hade t.ex. ett knarrande plastigt ljud i instrumentpanelen.
Sensorerna för parkering och krockvarning verkade även leva sitt eget liv. Bägge dessa snedsteg kan förklaras med att det var en hårt körd pressbil som testades. Fast det går inte att komma ifrån tanken om att problemen som uppstod är barnsjukdomar.
// Björn Sennbrink
