Nu är vi en bit in på 2020 och den årliga sammanfattningen över kostnader för ägande ligger fortfarande i pipeline. Idag handlar familjebuss-bloggen om besiktning nummer två med bilen i vår ägo. Den första besiktningen ledde till en oväntad tvåa med påföljande reparation. Denna andra besiktning fick också en tvåa men den här gången var det väntat:

Ett par veckor innan besiktningen kändes handbromsen mer än lovligt sladdrig. Handbromsen tog väldigt högt upp och däremellan kändes det som att dra runt en växelspak i en Amazon. Handbromsen fungerade men visst var det något som inte stod rätt till?

Att inte använda handbromsen är ett otyg när en som vi kör automat. Det är så lätt att glömma bort eftersom P-läget i automatlådan spärrar bilen. Du kommer körandes, bromsar till stillastående, lägger i P-läget och släpper bromsen. Bilen gungar till och hugger sig fast i lådan så att säga. Handbromsen förblir orörd.

Samma sak hemma i garaget. Där är golvet helt plant och inget rör bilen när den är parkerad. Mörkt är det också. Så handbromsen tenderar att förbli oanvänd. Nästan så en borde ha en klisterlapp på panelen med texten “Dra åt handbromsen när du parkerar”.

Så när det blev dags för besiktning var det med förhoppning om blankt papper som bilen lämnades över till personalen. Oro fanns att de lätt pulserande bromsarna (ABS går in hela tiden) skulle få nedslag. Eller att de superstarkt lysande lamporna ovanför regplåten skulle klagas på. Eller att det skulle vara någon bromsslang så tog i däcket, som på förra besiktningen. Det senare utifrån att vi nu i vinter kör en 3% större rullomkrets med större vinterdäck.

Men blankt papper kan man drömma om med en 20 år gammal bil. Det blev en tvåa på handbromsen. Den tog inte alls höger bak. Däremot vänster bak. Så det blev en tur till bilverkstaden som slog fast att bromsoket behövde bytas. Så det byttes och tvåan släcktes. Nu kan vi köra ca 15 månader utan hinder. Om det inte vore för att höger bakbroms tenderar att gå väldigt varm….