BILTEST: Volkswagen T4 Caravelle VR6 -00

Familjebuss är sprunget ur flera års test och provkörning av bilar för publicering i CarTestr-tjänsten SUVTEST. Med den introduktion till biltest kommer här ett ”test” av vår familjebuss. Välkommen att läsa och lära dig saker om en begagnad Volkswagen Caravelle.

Caravelle är en bilmodell som funnits sen 1980, enligt Wikipedia en modell baserad på VW Transporter, även om VW Transporter idag inte är samma bil som en Caravelle.

En VW Transport med tre sätesrader kallas idag för Shuttle. Därtill finns Caravelle och Multivan. Min erfarenhet av Shuttle och Caravelle säger att en Shuttle är en snikversion av Caravelle, att Shuttle är som en Transporter (med skåp) och hjälpligt förbättrad för att tilltala de med ett behov av att transportera människor, utan komforten som kommer i en Caravelle eller Multivan. Mängden ljudisolering är märkbart mindre i en Shuttle än i en Caravelle, iallafall i T5-modellen.

Den Caravelle som testats här är av 2000 års modell. Bilen är tillverkad i november 2000 och vissa webbtjänster listar bilen som 2001 års modell. På registreringsbeviset står det dock år 2000.

Bilen är fullutrustad för sin tid och är i Comfortline-utförandet. Det betyder tygklädsel i hela bilen, elhissar, elspeglar (uppvärmda och inställbara), ESP (antispinn+antisladd som fungerar än idag, bilen går in med ABS-ljudet när det släpper på alla fyra), dubbel ACC (återcirkulation i ”baksätet” med egen kontroll på B-stolpen, en liten display med knappar i samma snygga sken som det blå/röda vid hastighetsmätaren), bensinvärmare (som ger extrem värme vid golvet mellan B-stolparna, suveränt för att smälta is och snö med, programmerbar eller manuell start) och som drivs med det extra bilbatteri som sitter under förarstolen.

Komfortnivån är hög i vår Caravelle. Det saknas visserligen ljudisolering som i en personbil, en skärm i taket med DVD-spelare och ett bra ljudsystem men på det stora hela är det bekvämt. Det är gott om benutrymme (bak) även för fullvuxna.

Alla sitter skönt i mjuka säten och tack vare den konstiga dämpningen är det lite Renault-känsla dvs stötig över skarvar och härligt gungande däremellan. En brusten bakfjäder och gamla stötdämpare bidrar säkerligen till den ”franska” komforten.

Att köra familjebussen är dock inte alltid en fröjd. Det är en gammal bil och väghållningen kan inte jämföras med nyare bilmodeller. Det ska dock sägas att för prisklassen (ca 40 000 kr) är det mycket bil för pengarna, även fast bilen inte gärna körs över 100 km/h.

Bäst går bilen i 80-90 km/h, ibland lite snabbare om väglaget och hastighetsbegränsningen tillåter. Fast oftast är det marschfart i par med en lagligt framförd lastbil som gäller. Omkörningar bör ske med god planering. För att även om det sitter en VR6-motor i bilen är växellådan trögtänkt och det är mycket vikt att dra runt på.

Tjänstevikten är strax över 2 ton och med lite last samt passagerare väger bilen lätt 2500 kg. Då spelar det inte så stor roll att motorn ger 200 hk, den fyrstegade automatlådan sätter käppar i hjulet tillsammans med det vingliga uppträdandet i hastigheter över 100 km/h.

Fast det ska sägas, att under ständig acceleration upp till 120 km/h går bilen som tåget. Det här är inte en undermotoriserad VW Caravelle som hur de med lilla bensinmotorn eller dieselmotorn upplevs under acceleration.

Prestandan hos vår buss förtjänar ett eget stycke. Bilen har som sagt den stora VR6-motorn, visserligen bara på 2,8 liter, men fullt tillräcklig för att bilen sällan ska kännas trött. 0-100 km/h är inget att skriva hem om. Då är det trevligare att berätta om styrkan i motorn vid varsam fartökning eller om hur bra motorn presterar även när bilen är tungt lastad. Ett emblem på bakluckan visar vad som finns under huven. Men emblemet är så fult att det lika gärna hade kunnat köpts på Biltema och klistrats dit. Det finns även ett V6-emblem i grillen fram.

Bilen uppför sig väldigt annorlunda jämfört med hur 2,5 TDI hanterar fartökningar. Den senare känns bara plågad och samspelet med automaten är inte helt hundra. Det senare gäller dock även vår bil. Det är inte världens mest moderna låda, rätt som det är får den tokspel och skickar iväg bilen framåt för att stunden senare vara trögtänkt som en småbarnsförälder med sömnbrist. Det tar helt enkelt en stund innan den förstår vad som ska hända. Fast i jämförelse med 2.0-bensinmotorn i T5:an är denna sexa i T4:an mycket trevligare att leva med.

När det kommer till körbarhet så är bilen som redan utmålat ovan hyfsat okej att köra långt med. Den är vindkänslig såklart men jag har varit med om värre hos t.ex. Nissan Primastar (årsm. runt 2012-2013). Att en 18-19 år gammal Caravelle inte är en fröjd i stark sidvind är inte konstigt. Vad som är konstigt är att en mycket nyare Renault/Nissan uppför sig på liknande vis.

När det kommer till körbarhet i stadstrafik så är bilen otymplig. Du sitter i princip på vänster framhjul vilket gör att du måste ta ut svängarna likt en stor buss för att inte bakhjulen ska åka upp på trottoaren.

Vi har en Caravelle med kort hjulbas (avstånd mellan axlarna) och bilar med lång hjulbas är än viktigare att hålla ut med. Men inte för mycket så att det blir en ”päron-sväng”, det är trots allt inte en landsortsbuss du kör.

Första milen stadstrafik var lite konstiga, svår att lära känna bilens hörn. Konstigt nog var detta lättare i den Nissan NV300 som finns omskriven i ett annat blogginlägg. Med milen har otympligheten minskat. Nu känns bilen okej att dra runt i stan men det är inte en smidig personbil och kommer aldrig att bli.

Lastförmågan i en VW Caravelle med kort hjulbas är mer än tillräckligt. Vi har en kraftig lasthylla som avdelare i höjdled. Det gör att vi kan lasta tunga saker på golvet och lättare saker en bit upp. Det gjorde t.ex. att vi kunde få plats med all packning längst bak inför att vi spenderade en långhelg på Västervik Resort sommaren 2018 (och 2019).

Lastdjupet är ca 1 meter men bara några decimeter upp. Sen inkräktar tredje sätesradens dyna och ryggstöd på djupet. Det går att tippa tredje sätesraden framåt en aning skulle ett väldigt stort lastbehov dyka upp. Det har vi inte behövt göra ännu.

I golvhöjd på tredje sätesraden finns det plastluckor som kan tas bort. På så vis kan flera meter lång last läggas på hela golvet, fram till B-stolpen bakom föraren. Sen beror det också på hur sätena används, hur mycket som får plats i termer av last. Har du den längre modellen av Caravelle är lastutrymmet närmast gigantiskt även med tre sätesrader, ca en kubik med helt raka sidor vilket gör bilen väldigt lättlastad.

På tredje sätesraden har vi två bilbarnstolar med mittplatsen fri. Det gör att 2/3 av golvytan just där inte används vid körning. Där går det lätt in några väskor eller filtar att ta fram vid behov. Vi har även köpt en ”påhängare” med fickor som sitter på baksidan av främsta passagerarstolen. Det finns dessutom en hålighet under främre passagerarstolen där vi har extralampor, bogserlina, punkteringsspray, varningsljus mm.

Att äga vår familjebuss är ganska billigt. Vi köpte den kontant för 39 000 kr i november 2017 så vi har ingen avbetalning varje månad. Skatten ligger på ca 4500 kr. Försäkring skiljer sig åt beroende på vem du är, var du bor och hur mycket du kör. Vi betalar drygt 3000 kr per år för halvförsäkring med 1000 mils begränsning.

Bilen snittar på 1,2-1,4 liter bensin per mil (men med tanke på att vi kör så lite är den höga förbrukningen inget problem). Det går att köra på litern per mil vid långkörning, bilen drog t.ex. 0,95 l/mil till Västervik och bara lite mer på vägen hem (trots 30 grader varmt ute och AC:n blåsandes för fullt). En Caravelle med diesel drar mindre men då är skatten i gengäld dubbelt så hög.

På reservdelsfronten har vi fått byta bakre ljuddämpare och fixa en bromsslang. 800 kr har även spenderats på motorolja. Förutom det och lite spolarvätska har vi inte behövt kosta på bilen något.

Faktum är att äga och köra vår familjebuss inte är mycket dyrare per månad än vad ett länskort för bussen kostar. Lägg där till bilens breda användningsområde jämfört med bussen och du ser att kalkylen håller.

Rekommendation: Ja, tveklöst. Har du fyra eller fler barn och tycker att så kallade sjusitsiga bilar är för trånga; kika på en Caravelle. Körupplevelsen är helt olik en personbils men i hur många andra bilar kan du som fullvuxen stå upp inne i bilen, framåtlutad för att spänna fast din kärlek i bilbarnstolen? Ja, den drar mer bensin och skatten är hög om du väljer diesel. Men igen, det här är en ”buss”, inte en personbil.

Tips för begagnatköpet: Kolla noga upp bilens historik. Det är inte ovanligt att äldre T4 Caravelle med få ägare tidigare ägts av polisen eller taxi med tillhörande hårda körning och hantering. Inte sällan kan du se en månad att en Caravelle auktioneras ut av KvD för att ytterligare en månad senare stå hos någon bilhandlare.

Vi köpte privat av ett dödsbo och även om bilen stått stila i ett år finner vi vår bil vara ett bra köp. Med det sagt; alla Caravelle du hittar som begagnade är inte skräp. Långt därifrån.