Toyota RAV4 Hybrid är en vettig bil fast ingen revolution. En lagom bil för dig som föredrar funktion framför flärd. Och för dig som också tycker att Lexus NX Hybrid är grotesk.
Toyota har sällan lanserat bilar på svenska marknaden som varit snygga. Supra, Celica och Subaru-samarbetet GT86 är undantagen. Men det är sportbilar, inte SUV:ar med kombikänsla.
Lexus däremot har under årens lopp spottat ur sig riktigt snygga bilar. Vass design och avancerad teknik, de flesta bilnördar känner säkert till prestigebygget LFA med F1-ljudande V10-motor.
Det är Lexus som serverat hybridmotorn till RAV4. Närmare bestämt NX, en knubbig lite crossover, en instegsmodell i Lexus-familjen om man så vill.
SUVTEST körde och skrev om RAV4 2.0 CVT redan sommaren 2013. Då som nu upplevdes RAV4 som oinspirerande att köra. Delvis på grund av den tröga bensinmotorn men också för den hemska steglösa CVT-lådan. En vanlig automatlåda skulle kännas bättre, med riktiga steg i fartökningen/fartminskningen och så skulle det hemska brölandet vid gaspådrag försvinna.
Det största minusposten hos RAV4 är CVT-lådan.
Den steglösa automatiska växellådan gör att snabba accelerationer blir till en plåga för ditt och omgivningens öra. Man kan tänka sig att elmotorn skulle skjuta på men icke så här. Hybridtekniken i en RAV4 är inte samma sak som i en Tesla Model S.
Den nästa största minusposten hos RAV4 är hybridmotorn.
Hybridens batteri är på tok för litet för att vara mer än lite skoj i början. Snabbt kopplas bensinmotorn på och förbrukningen vid normala svenska förhållanden blir långt från vad reklamen utlovar. När nästa generation RAV4 presenteras bör Toyota saluföra en hybrid med minst 10 gånger så stort batteri, med möjligheten att ladda vid stolpe och en elmotor som skjuter på.
Den minsta minusposten hos RAV4 är dess ålder.
Bilen kom 2013 och det märks. Faceliften piggade upp exteriört men invändigt är det tråkigt. Det finns ingen som helst lyxkänsla eller upplevelse att köra något speciellt som en hybrid kan vara. Panelen är tvådelad, där den övre känns modern och den nedre bara är gammal. Nästa generation av RAV4 måste bjuda på mer än vad som säljs nytt 2017/2018.
Fast det finns såklart bra saker med Toyota RAV4 Hybrid. Somliga rena argument för ett SUV-köp, andra som kan påverka i positiv riktning för ett köp och saker som är vettiga rent av.
Den största plusposten hos RAV4 är dess funktionalitet
Få förare och passagerare inom bilens målgrupp torde klaga på utrymmena. Det är lagom. Det är funktionellt. Inget oväntat konstigt som sticker ut. Särskilt baksätet är imponerande stort även om sätesdynan sitter aningen för nära golvet för att vara bekvämt på långfärd.
Den nästa största plusposten hos RAV4 är hybridmotorn.
Det är trots väldigt kort räckvidd en ren fröjd att styra en ljudlös bil genom stadstrafiken. Är du klok med högerfoten och lär dig köra mjukt belönas du med extra batteritid. Om det bara kunde finnas lite mer räckvidd och styrka så att fler kilometer kunde köras på ren el.
Den minsta plusposten hos RAV4 är mångsidigheten.
Fäll ner baksätes ryggstöd och du kan lasta stora saker. Det är ett helt plant lastgolv. Hybridtekniken inverkar inte på lastförmågan. Bilen är dessutom lättkörd och berättar tidigt när den inte klarar mer. Bakåtrull i brant uppförsbacke med drive-läget inkopplat vittnar om svaghet och samtidigt markerar bilen mot utmaningen.
Det är hippt att köra hybrid. Det känns bra i hjärtat och hjärnan att ratta en ”SUV” med rent samvete. Att bilen i fråga är gammalmodig skulle andra kalla för klassiskt och funktionellt. Fast särskilt mycket flärd skänker vare sig ägande eller körningen. Därför är RAV4 bra om du gillar det funktionella. Därför är RAV4 dålig om du har högre förväntningar på din bil än standard 1A.
