Otacksamma barn finns inte

Vi som föräldrar yttrar ibland orden otacksamma barn. Vi som föräldrar tycker ibland att våra barn är otacksamma. Att de (barnen) inte förstår att vara tacksamma, det är ett mysterium och samtidigt en osanning.

tl;dr – Barn ska inte vara tacksamma.

Visst, vi kan lära små barn att säga tack efter maten.

Vi kan även lära små barn att finna glädje i det lilla likväl som det stora.

Men att kräva tacksamma barn är orimligt.

Tänk tillbaka på din egen barndom. Föreställ dig vardagen i 10-årsåldern. Du var på väg att bli tonåring. Världen började öppna sig, även om världen bestod i en kiosk på byn, betongkomplex och ett industriområde att leka på. Inte sjuttsingen tänkte du på hur tacksam du var för att du levde och hade hälsan med dig. Du tänkte förmodligen aldrig på hur himla tacksam du var för att du bodde med tak över huvudet, slapp trängas på en fiskebåt över Medelhavet eller för att du kunde gå till sängs med mat i magen varje kväll.

Jag minns själv somrarna på 1980-talet innehållande mycket lek utomhus. Ibland klättrade vi runt på brädgården (livsfarligt). Det fanns en koja i en gammal industrilokal dit någon vuxen aldrig kom och störde. Lägre ner i åldrarna var det kojor i skogen bakom villorna. Spik, hammare och stickor i fingrarna. Aldrig en tanke på att vara tacksam över att jag hade rena kläder och bra skor. Hemma väntade alltid mina päron med mat på bordet. Om maten smakade bra? Jag minns inte. Om jag tackade för maten efter varje måltid? Jag minns inte. Gör du?

Googlar du ”otacksamma barn” får du svar på möjliga orsaker i såväl forum som av professionella. Föräldrar över hela landet lider av att se och höra missnöje oavsett vad som planeras, genomförs och berättas om. Kanske finns det en biologisk förklaring, kanske är det uppväxtmiljön, kanske är det brist på signalsubstanser och kanske är det fullkomligt normalt.

För egen del har jag hög respekt för de föräldrar vars barn ges diagnoser. Jag vet av egen erfarenhet att livsglädje inte sätts på med en knapp. Men jag vet också av egen erfarenhet som fembarnspappa att mycket av vad jag ser som otacksamhet kommer ur mina egna föreställningar. Föreställningar om och förväntningar på vilka känslor mina barn ska ha inför X aktivitet, Y semester och Z födelsedagspresent. Det finns en konflikt mellan mina förväntningar och barnens sätt att uttrycka tacksamhet.

När vi föräldrar känner att barnen är otacksamma är det, tror jag, på grund av att vi har en förväntan på en viss reaktion, ett känslouttryck, ord som ska komma ur barnens mun som bekräftar våra val kring presenter, semester och aktiviteter. För oj vad vi kämpat i arbete hela året, fått lön och spenderat timmar i att planera semester, kalas, julafton och så har ungarna mage att vara otacksamma?! Allt vi får tillbaka är ett ”jaha”, som vi hört i Bingolotto när inringare vinner bilar och miljoner. Känns sådär eller hur?

Slutkläm: Varje år efter julen ökar antalet besökare på den här bloggposten, jag rankar etta på ”otacksamma barn” sist jag kollade (jan -24) så det är väl bra. Men det vittnar också om att många äro ni föräldrar som googlar efter en känsla ni har efter julen. Samma mönster uppvisas i augusti när sommarsemestrarna är slut. Vi ses om ett halvår!