Bästkusten gör skäl för namnet

”Hej då Björn och välkommen åter till oss i Göteborg” tyckte jag mig höra när tåget rullade österut. Med solen i ryggen var det dags att spendera knappt tre timmar för resan upp till Örebro och vidare hem till Nora.

Lite oväntat infann sig inte samma ”äntligen hemma-känsla” när jag kom åter till Nora. Jag brukar alltid få den känslan efter en vistelse i Stockholm, men icke så nu. Hur kommer det sig?

Till att börja med; jag har inte gått på Göteborgs gator sen mitten av 1990-talet. En skolresa till Liseberg och obligatoriska Buttericks, detta långt innan internet fanns överallt och roliga butikers sortiment inte kunde hittas annat än via ett besök eller genom postorder. Det var något med oljan i stripsen på McD den dagen som gjorde att jag somnade inne på området, en vakt sa till och jag fick sova en stund i deras ”cell”, tänk vad en kan minnas väl 30 år senare. Det hade aldrig gått idag att en 12-åring försvunnit i timmar på Liseberg?

Alla andra besök till Göteborg har varit direkt-till-evenemang/plats (Liseberg, bröllop, konserter och en logistikmässa). Som väldigt ung var jag med päronen på Liseberg och vi bodde över i någons lånade lägenhet.

Så visst har jag varit i Göteborg men inte alls i samma utsträckning som antalet vistelser i Stockholm. Huvudstaden har varit ett resmål i rollen som frilansande konsult, som motorbloggare och i mitt nuvarande jobb som content manager. Den utökade familjen hade dessutom en lägenhet på Ringvägen när jag växte upp. Det var alltid spännande att vara i Stockholm, vatten överallt, stadens brus och doften av tunnelbana. Med åren skiftade känslan av att vara i Sthlm från ett ”wow” till ett jaha-nu-är-jag-här-igen.

Jag bloggade om att upplevelsen av Stockholm är att en själv och andra (du?) är på väg någon annanstans. Detta beror såklart på vem man är, vad syftet med besöket är och vad man ägnar sig åt. Det finns miljontals anledningar till att besöka, vistas och leva i huvudstaden.

När jag var ännu mycket yngre och hade festat på Docklands en hel natt hade jag ett helt annat fokus än den gången när jag plockade ut en pressbil i Akalla. Eller den gången när jag fick lyssna till ljudet av tunnelbanan under mina fötter, när hotellet som jag bodde på låg i källaren under Sveavägen. Eller de gånger som jag stod på Gullmarsplan för att byta från gröna linjen till tvärbanan. Alla dessa gånger hade jag rest till Stockholm med en förväntan om vad jag skulle få uppleva.

Konstigt nog hade jag inte samma förväntan på Göteborgsbesöket.

Det besökte hade planerats i flera veckor, hela projektet hade stötts och blötts sen i november 2021. Nu blev det äntligen av och det var riktigt trevligt.

Och jo, Göteborg är en trevlig stad. Husen är inte tokigt höga överallt som i Stockholm. Hela stadsdelen nära trädgårdsföreningen påminner inte så lite om stadsparken i Örebro. Visst är GBG större men det känns inte så. Här en bild av palmhusets exteriör:

Även promenaden till ”inom vallgraven” en tidig onsdagsmorgon var behaglig, en förväntansfull och avslappnad känsla och inte alls lika knökafullt ute som jag har upplevt i centrala Stockholm. Spårvagnarna som passerade såg dock välfyllda ut.

Sista dagen promenerade jag tidig eftermiddag längs Norra Hamngatan, sneddade över Gustav Adolfs torg, undvek att gå in i Nordstan och lommade bort till centralen förbi pendlare som väntade på spårvagnarna.

Känslan i luften var ungefär som i Malmö. Inte som längre in landet. Här är människor påväg, men inte lika påtalat som i Stockholm, dialekten är härlig och de många dofterna i stadsmiljön livar upp. Centralens låga profil känns mysig, murrigt med allt trä, inte alls känslan av att befinna mig i en katedral som på Stockholms centralstation.

Omborde på tåg 186, yttre, hittade jag snabbt rätt till min plats på övervåningen. Jag bokar alltid 1 klass om möjligt (bonus; kunna arbeta under resan relativt ostört och access till SJ Lounge för fika och toa innan resa) och ombord alltid ”utan bord” vilket ger en sittplats med uppfällbart bord vid behov, inte fyra-sittningen. Fönsterplats som regel, för att det ger ett extra armstöd intill fönstret och det välvda fönstret bjuder på bra sikt ut. Efter flera timmar på västgötaslätten är det tacksamt att se det föränderliga landskapet från Alingsås och vidare mot Göteborg (och omvänt åt andra hållet).

På resan ner fick jag åka baklänges, framlänges på hemresan. Till Stockholm är det som regel omvänt; dit åka framåt (på väg) och hemåt åka bakåt (som ett adjö som aldrig vill ta slut).

Välkommen åter eller skönt att du åker?