En vecka med nya Mercedes-Benz GLE 300d
Traditionen trogen lånade jag en pressbil på vårkanten. Förra årets explosivitet (GLC 63S) blev i år ersatt av en bil som talade till hjärnan mer än till hjärtat. Att bilen saknade Ferrari-prestanda och att det regnade hela testvecka bidrog även till att bränslekostnaden blev lägre – jag kompenserade genom att köra mer på ojämnt underlag t.ex. lerig grusväg, en kohage och ner i en grusgrop.
Att köra nya GLE 300d var en fröjd. Jag kan faktiskt inte komma ihåg någon tidpunkt när jag inte gillade bilen. Möjligen att jag gillade den så mycket för att jag inte behövde fundera på priset eller månadskostnaden för att äga. Allt fokus låg på bilens egenskaper och känslor som väcktes inom mig.
Vid några tillfällen blev det faktiskt extra känslosamt, när flera sinnen matades med saker som jag uppskattade just i den stunden. Att köra hem sista kvällen, mot solnedgångens rosa skimmer, med ögon vilande på vägen som sakta sveptes in av de gröna fältens dimbankar och inte höra vare sig vägljud eller motor när basgångarna i Post Malones I Fall Apart tagit över. Magiskt.
En halvtimma innan hade jag känt lyckoruset av att ha funnit den perfekta förutsättningen för foto av bilen: Ett enormt grönt fält med lagom tjock dimma. En massiv backdrop för att kunna dokumentera en lätt sänkt MB GLE. Mina fötter blev dyngsura när jag rände runt bilen för att fota så mycket som möjligt.
Det fanns även stunder med GLE där jag delade med mig av känslorna. Bilintresserade grannar fick åka med och ge mig deras intryck. En Honda CRV-ägare var helnöjd. En BMW M2-ägare påpekade att det inte var ventilerade bromsskivor bak. Och så kan det vara med bilar: Vi har alla våra olika perspektiv och filter inför att vi lyfter bra eller mindre bra saker med bilar. Jag är likadan.
Faktum är att den bilen jag efter alla dessa år som motorskribent fortfarande saknar är en bil som inte har en stjärna i grillen. Kia Sorento är bilen som skapade högt habegär och som nu över tre år senare fortfarande är en bil jag suktar efter.
Den hade allt jag behövde och en lagom amerikansk känsla. Visserligen inte silkeslen gång pga en dieselmotor men det är sånt vi får leva med när vi vill köpa en bil som inte dricker hinkvis med soppa. Jag har provat det senare också och det är kul en kort tid.
Till exempel när jag sommaren 2005 hade en Chevrolet Tahoe som husbil eller när jag smiskade en MB ML 430 genom snömodd ett par år senare, eller förra året när jag fick låna Mercedes-AMG GLC 63 S i en vecka och macken höjde priset på 98 oktan varje gång jag tankat.
