1999 Mercedes E 220 CDI (W210)
Mercedes E 220 CDI (W210) är en bilmodell som jag kört flera tusen mil med. Jag körde de flesta milen i slutet av 1999 och påföljande år när jag arbetade som taxi- och färdtjänstchaufför i Örebro. Bilen är förmodligen en av de mest lämpliga för dig som ska kombinera mycket landsvägskörning med stadstrafik. Välj ortopediska förarstolen och du klarar lätt 100 mil på en dag.
Mercedes bygger riktigt bra men dyra bilar. Fast du behöver inte råna en bank för att ha råd att köra en riktigt bra bil. Den E-klass som jag skriver om idag kom för mer än 10 år sedan och du hittar fina exemplar för runt 40-50,000 kr hos bilhandlare. Många har gått väldigt långt och många är före detta taxibilar. Låt det inte avskräcka dig. Mercedes E-klass är en bilmodell som rätt skött kan köras många tiotusentals mil innan den ger upp.
Vid ett tillfälle under mitt liv som taxiräv fick jag köra ca 80 mil på ett pass. På eftermiddagen körde jag Örebro-Sigtuna-Örebro och lite senare på kvällen fick jag köra Örebro till Gävle och hem igen. Tack vare en superb förarstol, xenon på halvljuset och ett okej helljus så orkade jag hela vägen hem. Sommarnattens svalka gjorde även sitt för att motorn skulle trivas.
När jag körde taxi och färdtjänst fick jag tillfälle att köra flera olika E-klass (alla kombis med beteckningen 220 CDI). Särskilt en av bilarna kom jag att bekanta mig mig både i jobbet och senare privat. Den hade rullat över 75,000 mil och visst bolmade det svart vid gaspådrag och visst saknades topparna i effektuttaget, men i lagom fart och vid normal körning rullade den på.
Det kända kluckandet från Mercedes dieselmotorer, som varit väl dolt de först 40,000 milen, hördes tydligare nu men i stort så höll bilen ihop. Inredningen hade dock börjat släppa särskilt i bagageutrymmet och träpanelen hade börjat glappa. Handtaget till handskfacket var sladdrigt och förarstorlen knarrade som få. Men det var fortfarande en underbar långfärdsbil.
En annan sak som fick bytas ut på denna långmilare var xenonljusinsatserna. Lamporna lös skarpt vid en första anblick men i mörker och i regn så försvann vägbanan så att säga. Ett par eftermarknadsinsatser räddade bilen de sista tusen milen och även om xenon fattades så var det så mycket bättre att se hela vägen.
Fler saker som drabbade den här Mercan var problem med kupéfläkten. Det resulterade ofta i att bilen immade igen vid fuktig väderlek eller att det bara kom varmluft ur ventilationsgallren. Det var skönt på vintern men plågsamt hett på sommaren.
Det allvarligaste felet på denna Mercedes E 220 CDI (W210) var växellådans beteende efter 45,000 mil. Vid mycket kraftigt gaspådrag (kick down) kunde lådan helt oväntat gå ner i nödläge. Det inträffade en gång på landsväg där en kollega gasade ut framför några långtradare, lådan gick ner på nödläget och tradarna nästan rammade taxibilen som fick slänga sig mot dikeskanten.
Nödläget innebar att gasen i botten resulterade i noll hastighetsökning. Det var som att köra bil i brant lutning där det visserligen rullade på men väldigt sakta. Det enda som hjälpte var att stanna, stänga av bilen och starta upp igen. En smygande start och bilen brukade rulla vidare. Ibland fungerade det dock inte och det var många turer till verkstaden innan lådan blev någorlunda normal. Det här problemet åtgärdades genom byte av växellåda, något som var sunt med tanke på sträckan som bilen rullat.
Jag tycker att Mercedes E 220 CDI av runt 2000 års modell är riktigt bra. Bilen är dyrare än andra i samma storlek men bjuder på så mycket mer kvalitet än vad t.ex. en långmilad Volvo V70 eller Saab 9-5 kan bjuda på. Jag har inte kört Audi A6 eller BMW 5-serie mer än korta teststräckor men jag kan tänka mig att dessa två modeller är bättre jämförelseobjekt än de ”svenska” modellerna.
Mercedes är dyra när de är nya och prisvärda när de är begagnade. Bilarna är ofta dyrare än andra märken och detta även för modeller som har mindre utrustning än t.ex. en BMW 5-serie, Audi A6 eller Volvo V70. Skillanden kan tillskrivas stjärnan på motorhuven men även det faktum att Mercedes bygger riktigt bra bilar som kan rulla riktigt långt innan de måste skrotas. Jag vill se den Volvo V70 som rullar 75,000 mil med samma motor hela livslängden.
Jag har kört bilarna när de varit nya, när de rullat 25,000 mil och när de körts längre än 75,000 mil. Jag har kört på alla sorters vägar, dygnet runt och i all väderlekar. Jag vill påstå att jag vet minst lika mycket om bilen om den som ägt och kört bilen som privatperson. Det är alla dessa tusentals mil vid ratten som det här bilbloggsinlägget bygger på.
När du kör taxi sitter du på förarstolen under upp emot 12 timmar. Bilen är din arbetsplats och din uppgift är att köra från A till B med betalande kunder i passagerarsätena. Kör du dessutom färdtjänst, sjukresor och särskoleskjuts så får du kliva ur och i bilen väldigt många gånger, med tunga lyft när två rullstolar samt två rullatorer ska stuvas in. Har du då en Mercedes E-klass så underlättar det mesta av allt detta än om du t.ex. rattar en Saab 9-5 eller Volvo V70.
// Björn Sennbrink