SUV-test av tuffa Jeep Wrangler 2.8 Diesel

Jeep Wrangler, ett Sport Utility Vehicle i ordets rätt bemärkelse. Klassiskt utseende med två enorma halv- och helhjuslyktor intill den karaktäristiska Jeep-grillen. En solig fredag i mars gavs möjligheten att testa den här SUV:en, en renodlad terrängbil för puritaner.

Första intrycket är: Shit, vad stor den är! Dekoren och de biffiga hjulen gör så klart sitt till men ändå, det är en stor bil som fullkomligt vrålar: ”Kör mig rakt ner i diket, jag klarar det!”

Faktum är att jag under testkörningen flera gånger fick lust att bara stanna på landsvägen och köra rakt ut i skogen. Sist jag kände det rattade jag en Hägglunds bandvagn 206 i lumpen.

Testbilen var dekorerad med ett vasst city-camouflage-inspirerat motiv och lite reklam för BIVA i Örebro som var snälla och lånade ut Jeepen för SUVTEST. Jeepen hade dessutom fått en uppsättning rejäla sulor: 285 breda, 70 i profil rullandes på rejäla 17-tumsfälgar. En uppsättning av de här hjulen blir dina för ca 30 000 kr. Självfallet var extrahjulet på bakluckan av samma modell.

Klassisk och typiskt amerikansk Jeep Wrangler

Wrangler är dagens version av Jeep-urtypen, den har det klassiska utseendet och är som sig bör överröst med plast i amerikansk kvalitet dvs lövtunn och ljusår från Europas bilfabrikanter. Fast å andra sidan för detta med sig en stor portion karaktär. Du köper inte den här SUV:en för att njuta av högkvalitativ inredning. Det fanns dock skinnstolar i testbilen, som gav helt okej stöd även på kurvig väg. Denna typ av stol är en nödvändighet om du ska överleva körningen från betongen till skogen.

Kliva upp och ner sig

Instrumentpanelen står nästan rakt upp och det är lätt att ta sig ner från förarsätet. Det senare underlättar väldigt vid körningen i terräng där du måste kontrollera färdvägen ofta, och när du ska ta plats vid ratten igen. Det finns inget som sticker fram som knän kan slå i osv.

För att ta plats vid ratten måste du använda fotstödet. Det är ett väldigt högt insteg och du kommer att slå huvudet i taket. Tricket är att ställa sig intill bilen, greppa ratten, placera högerfoten på fotsteget och hasa sig på plats i det läderklädda sätet. Förmodligen är det mycket lättare att skutta tillbaka i förarsätet om taket är borttaget.

Väl på plats i framsätet har du superb sikt framåt och åt sidorna. Bakåt ser du inte så mycket. Det enorma reservhjulet stjäl sikt och ovanpå det sitter det högt placerade bromsljuset. Som om det inte vore nog sitter det en stor plastkåpa som rymmer motorn för bakrutetorkaren. Det finns dessutom ingen backkamera.

Vänsterbenet får plats!

Trots SUV:ens tuffa utstrålningen och intrycket av att vara en stor kärra är Jeep Wrangler inte en bil med slösaktiga utrymmen. Fram får även storväxta sträcka sig bort mot växelföraren, den lilla spaken för fyrhjulsdrift sitter närmast förarstolen. Sittpositionen är ”nära förardörren” utan att det känns som i en Land Rover Defender där du är ett med dörren. Jag som är 190 cm sitter iallafall helt okej och tack vare att det saknas kopplingspedal kan mitt vänstra ben sträckas ut till fullo. Det hade inte skadat med ett fotstöd till vänster om bromspedalen.

Motstånd mot höga hastigheter

Jeep Wranger säljs med bensin- och dieselmotor. Här var det fråga om dieselmotorn på 2,8 liter som levererade 200 hk och ca 460 Nm via en femstegad automatlåda. Trots siffrorna så kändes bilen alltid som en slöfock. Ett rejält tryckt på gaspedalen krävdes i nästan alla lägen för att bilen skulle få fart. Även på landsväg krävdes tyngd i högerfoten för att hålla farten uppe. De enorma däcken spelade säkerligen en roll i detta, jag har aldrig kört en SUV tidigare med så mycket känsla av motstånd i framdrivningen.

Gubbkörning

På landsväg var det skönast att puttra fram i 70-80 km/h. Körde jag fortare än så fick underarmarna ovälkommen motion. Det gick att köra i 110 km/h på motorvägen men det skedde på bekostnad av kontroll på gränsen till trafikfarligt.

Nej Wrangler får du inga fortkörningsböter med och eftersom styrningen påminner om 20 år gammal teknik kan du inte slappna av en sekund. Bilen saknar ett distinkt mittläge på ratten, du måste hela tiden motverka att bilen vandrar ner i diket. Lite vänster, lite höger, lite vänster osv.

Opassande citybil

Inne i stan är Jeep Wrangler lättkörd. Du ser väldigt bra eftersom du sitter så nära vindrutan och A-stolpen. Samtidigt är stolarna riktigt bekväma och om det inte vore för trögheten i motorn skulle bilen kunna klassas som lättkörd. Fast passningen med ratten känns även i stadstrafik och kör du uteslutande mellan huskropparna är förmodligen en Hummer H3 ett bättre köp.

Förarmiljö

Instrumenteringen är närapå perfekt, inget som stör och allt utom fönsterhissarna sitter där du förväntar dig. Sladdrig känsla i spakarna och hårdplast ovanpå instrumentpanelen. AC-vred långt ner på mittkonsolen där det även sitter knappar för spegelinställning, stolsvärme mm.

Plus för sjukt bra stereo, Alpine Premium. Sex högtalare med en förstärkare på 552 watt, två tweeters, en subwoofer på 8×12 tum, fyra högtalare på 6,5 tum och två högtalare på 3,5 tum placerade i ljudlisten i taket.

Till skogs!

Färden med testbilen gick tidigt söderut från Örebros trånga stadsgator, till den lilla orten Pålsboda. Jag växte upp här och det är kul att återvända med SUV:arna.

Efter den obligatoriska fotograferingen intill scoutstugan i Folkasbo styrde jag kosan mot Hällebo och Kilsmo. För övrigt samma väg som jag körde med den Mercedes GLC som SUV-testades i november 2015.

Skogsvägarna bjöd på omväxlande underlag. Spår i den hårt packade snön i skuggpartierna och lera där solen letat sig ner. Vid ett tillfälle körde jag ner som i en svacka och direkt efteråt vred sig bilen som om den ville sladda för att ögonblicket efteråt direkt återfå kontroll. Skum känsla.

Strax väster om Kilsmo vid Sotterns norra strand hittade jag en smal väg fram till en kraftledning. I med lågväxeln och så backade jag mig upp till skogskanten. Jeepen tuggade sig sakta genom skaren och den decimeterdjupa snön var inga som helst problem att forcera.

Hemfärd

Vägen mellan Kilsmo och Odensbacken är en bra teststräcka. Vägen är kurvig och beläggningen riktigt usel på sina ställen. Perfekt således att pusha en Jeep Wrangler och få känna på vad den klarar av.

Det är 70 km/h på teststräckan och fast jag körde lagligt kändes det som mycket fortare. Styrningen kräver muskelkraft för att hålla Jeepen i rätt spår och du känner alla små gupp på vägen. Ljudmattan inne i kupén kan liknas vid en äldre cab med tygtak. Du hör alla ljud omkring dig, mötande bilar svischar förbi och det dundrar duktigt om däcken.

Innan bilen lämnade åter tog jag en tur upp på ”käglan”, en smal landsväg mellan Örebro och Fellingsbro med mycket kurvor och samtidigt stigning. Det här är också en bra teststräcka och intill järnvägen mot Arboga finns ett skogsparti lämpligt för fotografering.

Tillbaka mot Örebro och med känslan att det räckte så här. Mina underarmar värkte som de kan göra när jag kört 50 mil med någon annan SUV. Att få skjuts hem i en Skoda Fabia kändes som en befrielse.

Jeep Wrangler – Sammanfattning

Det här är inte en familjebil utan ett fordon som du köper för att du ska köra i terrängen. Du kan köra runt i stan om du vill, särskilt om du utrustat din Jeep med feta däck som på testbilen. Det här var ett riktigt roligt testobjekt som vände många huvuden. Samtidigt vare det en svårkörd SUV som inte var särskilt bekväm på något underlag. En leksak helt enkelt för dig som är jägare, offroad-fantast eller självplågare!

// Björn Sennbrink