Bloggarnas auktoritet är kollektiv

Hade du radion påslagen på förmiddagen idag? Medierna i P1 gästades av PM Nilsson, Yrsa Stenius och Isabella Löwengrip.

Rubriken för samtalet var förskjutningen av makt från traditionella medier till bloggosfären. PM Nilsson kallade bloggosfärens arbete med FRA för ”kvalificerad opinionsbildning” och ”klassisk och lysande kampanjjournalistik ala Strömstedt”.

Yrsa Stenius om bloggarnas makt; ”en dröm för varje upplysningsfilosof”. Vidare om att bloggarna är ett ”underbart komplement till traditionell media, som källa och pådrivare”.

Blondbellas närvaro gjorde enligt min mening varken till eller från utan jag hade hellre sett någon annan där. Med tanke på vad Expressens kulturchef Björn Wiman nyligen skrev i sin blogg hade det vart intressant att få lyssna till en samtal mellan honom och någon från SSBD.

Konsensus?
Jo, jag har funderat på det jag skrivit om tidigare, om att bloggosfären inte lyckas övertyga för att den inte är en auktoritet. Jag tror att jag har fel på den punkten. Auktoriteten finns men den är kollektiv.

Precis som du kan lyssna till i ovan nämnda radioprogram så besitter bloggosfären en kollektiv maktfaktor att räkna med. Då behövs det inga förgrundsgestalter även om sådana utkristalliseras genom att tillräckligt många ansluter sig till vad som skrivs (snarare än den som skriver).

När konsensus uppstår om en sakfråga uppstår en mängd blogginlägg på det temat. En del är för och en del är emot. Ibland leder den här formen av artificiell (och ibland verklig) samhörighet till i sökmotorerna synliggjorda protester, ibland stannar det på Twitter och imorgon är det något nytt att rasa om. I andra fall leder det till något som går utanför det digitala landskapet och förhoppningsvis leder till något positivt, exempelvis att en beslutsfattare tar till sig av vad medborgarna anser och att ex. politikern tar rätt beslut om en fråga som engagerat många väljare.