Egenföretagare drunknar i entreprenörsstormen

En entreprenör är en företagare är en entreprenör. Begreppet entreprenör används flitigt i näringslivet och inom utbildningssektorn. Det är något beundransvärt att sträva mot att bli en entreprenör. De som inte hörs lika mycket är de många tusen företagarna runt om i landet, de kommer som på andra plats när det ska talas om entreprenörsskap som grogrund för jobb i Sverige.

10 april (2013) skrev Rune Backlund, landstingsråd (C) i Jnytt (Jönköping), om hur företagaren helt glömts bort i den socialdemokratiska jobbpolitiken. Rune pekar på att (s) gärna framhåller arbetsmarknadsåtgärder när de talar om framtidens arbetsmarknad och att företagarna som kollektiv inte ges samma fokus.

Vart tog företagarens betydelse för jobben vägen? De som ska göra grovjobbet för att få fram de nya jobben. Det är företagare och inte politiker som fixar nya jobb. Företagarna är ryggraden i vårt samhälle. Produktionsvärdena som skapas i företagen utgör skattebasen som i förlängningen via anställdas löner och skatter betalar bl.a. skola, vård och omsorg.

Jag är själv företagare (och inte webbentreprenör för att jag har en modeblogg och några MFA-sajter) så jag är att betrakta som partisk i detta. Men vem är inte det och du behöver inte vara företagare för att förstå hur viktiga landets ensam och småföretagare är för Sveriges framtida arbetsmarknad?

Jag känner många andra företagare och de allra flesta är ensamföretagare. Så är det, att vi umgås med människor som delar samma förutsättningar för att trygga vår tillvaro. Jag ser duktiga människor som arbetar hårt med vad de är bra på. De verkar på en konkurrensutsatt marknad där du måste vara väldigt provaktiv om du har planer växa.

För att växa som småföretagare är svårt, om du inte har anställda och ni är fler som tillsammans drar in pengar. Att anställa bara för att, utan att se en omsättningsökning fungerar bara kortsiktigt (läs: arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av lönebidrag etc).

Kortsiktiga lösningar kan användas för att dämpa fallet och hoppas på en vändning. Det som hände 2008-2009 när centralbankerna lät sedelpressara gå varma får vi alla vara med och betala nu. Många tusen har förlorat sitt jobb på grund av åtstramningar och post-industrialismens effektiviseringsmaskin snurrar inte lika väloljat som tidigare. Den byggde på att folk skulle konsumera direkt och betala senare. När sen bubbla efter bubbla sprack så fanns plötsligt inga pengar att betala med. Den spruckna illusionen om ständig tillväxt låg blottad för alla att se och känna sorg inför.

Ett företag utan tillväxt har inget existensberättigande skulle förmodligen en entreprenörsälskande politiker eller konsult påstå. Han eller hon (fu hen) tjänar pengar på att visa hur omåttligt framgångsrik du kan bli som entreprenör. Kan Zetterlund så kan väl Svensson? Det handlar bara om att bita i det sura äpplet och kämpa vidare.

Jag vill påstå att det sura äpplet hinner bli ruttet innan Svensson tagit sitt företag från sitt garage till en arbetsplats med många anställda. Det finns för många hinder för en företagare och skattetrycket dyker osökt upp som ett svart moln på en klarblå himmel.

När jag fakturerar är det ibland stora belopp som rör sig mellan mig och mina kunder. Men vi är alla nedtryckta och tvingas ge ifrån oss en väldigt stor del av vad vi tjänat in, till allas vår vän Staten. Staten behöver pengarna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Entreprenörerna är också med och betalar kalaset. De senare betalar faktiskt in väldigt många miljoner kronor i skatt, något som sällan nämns när kvällstidningarna publicerar toppinkomstlistorna.

Rune Backlund skriver, mycket riktigt, att företagarnas slit utgör en skattebas för välfärden. Det håller jag med om. Jag håller dock inte med om att skattebasen ska användas för att finansiera konstgjord andning av en arbetsmarknad. Arbetsmarknaden måste få vara självreglerande på samma vis som köp- och säljmarknaderna!