Test: Bandvagn 206

Bandvagn 206 är ett midjestyrt terrängfordon som trivs bäst på blöta myrar, i djup snö, på berg och i annan eländig terräng. Skogsbolag och räddningstjänster förlitar sig på BV-206 när de ska ut i terrängen.

Bakgrund
Jag utbildades på BV 206 i lumpen 1996/1997 (I20, Umeå) och ingick i stab- och trossplutonen. En månad in valde jag att kliva av lastbilsgruppen och utbildade mig på bandvagn istället. Det var vi som transporterade bränsle och mat till ”fronten”, och körde ”skadade” tillbaka till sjukvårdsplatsen.

Bandvagn 206 – är i princip två plastlådor (främre och bakre vagn) på ett robust chassi och ekipaget drivs konstant av de fyra remmarna/larvfötterna. Drivningen och midjestyrning i alla vinklar ger en grym framkomlighet där den enda begränsningen är avståndet mellan träden.

Karosserna är byggda i glasfiber och plast. Fram färdas sex personer sittande inklusive förare. Förare och passagerare fram har galonsäten med skumgummi att sitta på. De där bak sitter på platsbitar. De i bakre vagnen sitter på träbänkar (i originalversionen av BV-206).

Bakre vagnen nås via en sidohängd dörr (längst bak) som låses med ett enkelt vred. Det finns krokar och remmar att hänga upp bårar med (för transport av liggande) längs sidorna. Det går inte att röra sig mellan främre och bakre vagnen utan att kliva ur (främre eller bakre vagnen).

Bakvagnen har små fönster åt sidorna och bakåt, som du sällan ser något vettigt genom. Fönstren tenderar att solkas igen av allt damm och smuts som de främre larvfötterna river upp.

Bak finns det även en liten buzzer som kan användas för att kommunicera med föraren i främre vagnen. Dubbelbuzz betydde för oss att vi var redo att rulla. Många buzz väldigt snabbt betydde ”kör långsammare, vi flyger runt som vantar här bak”.

Utseende
BV-206 är ett fult terrängfordon med en uppsyn i stil med en Bulldog, stora runda halv- och helljuslyktor och ett par blinkers stora som vårtor på King Kong. Vindrutan är delad och står helt upprätt. Torkarbladen sveper uppifrån och har du sett en Hummer H1 så är det samma utseende.

Det finns en grill, på en svag sluttande utbyggnad nedanför vindrutorna. Längst ner på fronten finns det på vardera sida ett hårt gummistycke, för att skydda den bräckliga karossen kan jag tro. Det finns även skylthållare som du ser på tankbilar, eftersom BV-206 bl.a. används för drivmedelstransporter.

Sett på håll påminner BV-206 om ett par smutsiga sockerbitar som krälar sig fram i terrängen. Det enda som skulle kunna nämnas som skönhetsskapande är hur bensintankarna sluttar en aning där de sitter placerade högt upp på främre vagnens bakdel.

Teknik – Den vagn som jag utbildades på drevs av Fords 2.8-liters V6-bensinmotor (Ford Taunus) vars effekt förmedlades till drivningen genom en fyrstegad automatisk växellåda från Mercedes. Motorn var placerad direkt till höger om mig som förare, under ett stort och tungt plastsjok. Det gick att ta loss och att lyfta ut men det var inte så lätt. Det var dock nödvändigt för att komma åt under motorn. Jag minns att det var mycket skärsår på händerna efter en tur ner under motorn letandes efter småsaker eller, vid konserveringen, rengöringen dagarna för MUCK (Militär Utryckning Civila Kläder).

Utrustning och komfortdetaljer
Bandvagn 206 är enkelt utrustad och bara det mest nödvändiga finns. Ovanpå motorkåpan sitter ett värmepaket som även fungerar som matvärmare. Knäpp loss locket och du finner plats för 3-4 konserver av t.ex. lapskojs, varma nog att ätas framåt tidig eftermiddag.

Vid förarplats finns en ratt, en växelförare och en enkel instrumentpanel som i princip är ett plåtstycke med hål för mätarna. Ratten (ej airbag) är positionerad i någon slags bussposition, ej ställbar och vägkänslan är obefintlig. Du kör ändå över det mesta som kommer i din väg så det gör inget.

Passageraren fram åtnjuter samma fina benutrymme som föraren minus fotpedalerna. Ett snyggt designat handtag finns att hålla sig i när det kränger. Bägge sittplatserna är utrustade med trepunktsbälten men nackstöd saknas. Avsaknad av nackstöd ger en signifikant ökad risk för svåra skador vid påkörning bakifrån varför du alltid ska kolla på framförvarandes bromsljus när ni kör i kolonn.

Sittkomforten i såväl främre som bakre vagn är enkel. Förare och främre passagerare har galoninklädda skumgummidynor med minimalt fjädrande effekt. Har du stridsbältet på dig sitter du som i skruvstäd varför detta inte spelar något roll. Bakre vagnen bjuder resande på träsmak där färd liggandes kan mildra belastningarna på de nedre regionerna.

Last förvaras i den bakre vagnen, gärna tillsammans med en eller två personer som obältade där bak kan hålla fast ömtåliga saker vid transport ut i fält. På den bakre vagnens tak finns det en verktygslåda och ett lastförskjutningsskydd. Lådan bjuder på yxa, spade och en vajer (för bogsering, fällning av träd etc). Taket är även en ypperlig plats för förvaring av liggunderlag och camouflage-nät.

Det finns fyra takluckor på den främre vagnen vilka du har öppna när det är varmt utomhus. Takluckorna är till för att snabbt kunna ta sig upp på taket, som är ståvänligt med sin perforerade yta och även platsen för den lavett som vissa vagnar har. Lavetten används för eldgivning med Ksp 58.

Säkerhet
Krocksäkerheten är i par med en åkgräsklippare vid kollision med lika stort eller större fordon. Karossen är tålig för stötar såsom mindre träd. Karossen är i krig en dödsfälla eftersom den inte kan skydda mot splitter från granater eller gevärseld. Bensintankarnas utsatta position gör säkert sitt till för den höga risken för explosioner vid krock, vältning eller beskjutning.

Körglädje
Jag har kört vagnen med full gas över en myr, fastnat i en myr (tog nog 3-4 timmar innan vi kom loss), krossat backspeglar på träd och mosat träd framför mig, fastnat med ett träd mellan fram och bakre vagn (fick fälla trädet för att kunna fortsätta över stubben), kört i pudersnö och hoppat ur vagnen, ner i snö till midjan (vagnen åker ovanpå det mesta och är det löst underlag är det fullgas som gäller). Samma körteknik gäller vid klättring uppför berg.

På landsväg maxar vagnen ca 50 km/h vilket inte låter mycket men är mer än tillräckligt. Accelerationen är okej men det är segdragningsförmågan som du kommer att uppskatta mest, särskilt när du har mycket last och/eller ett släp efter dig.

Släpet är en intressant konstruktion som fungerar lika bra på hård underlag som t.ex. snö. Medar tar över när hjulen fastnar och det är faktiskt ganska lätt att köra med släp. Den stora utmaningen kommer när du ska backa, mellan träden, i mörker. Din vagnskamrat står framför vagnen och det är honom som du ska hålla koll på. Kollar du i backspeglarna är det kört. Du ska backa med något som påminner om de där platsormarna du lekte med som liten.

Ekonomi och miljö
Inköpspris okänt men jag skulle tro att du kan köpa BV-206 idag för ett par hundra tusen kronor. Det som kommer att bli dyrt är när du ska byta larvfötterna. Gör du jobbet själv med rätt verktyg bör du klara av och på, på under 10 timmar.

Bensinförbrukningen är mer än måttlig. Vid ett tillfälle fick vi köra ca 2 mil enkel resa för att tanka, varje kväll. Det var speciellt att stå där i 20 minus, balanserandes med tårna på ”stötfångarna” och fyllandes uppifrån ner i bensintankarna. Bandvagnen drack mellan 2 och 4 liter per mil, starkt beroende av terräng, last och hur många fullgasaccelerationer som genomfördes på en dag.

Sammanfattning
Bandvagn 206 är för många män och kvinnor synonymt med deras tid i grönkläder. Försvarsmakten hade ca 4500 vagnar i olika varianter i bruk och den modell jag körde var originalmodellen. Det fanns t.ex. även helt öppna vagnar som hade kanoner monterade. Fatta köra runt med dessa när det är 30 minusgrader utomhus?

BV 206 för mig var det fordon näst efter pappas Volvo 940 som jag rattade året efter att jag tagit körkort. Kanske var det upplevelserna med bandvagnen som 7-8 år senare fick mig att uppskatta turerna med Mitsubishi Pajero, Mercedes ML 430 och Chevrolet Tahoe?

Att haft möjligheten att köra en Bandvagn 206 är ett fint minne. Det lätt att glömma bort alla hemska kalla nätter, när jag körde vilse utanför Boden eller på skjutfältet norr om Umeå. Det som etsats sig fast är dock terrängegenskaperna och kryssande mellan träden, känslan av att gasa fullt ut på en orörd snöinklädd myr och den gången när vi smet från övningen, körde över en å och fram till macken alldeles intill skjutfältet!