Sensommaren 2008 försvann en då relativt kär ägodel från vårt hem: TV:n. Nu elva år senare har vi ännu inte köpt en ny TV. Visst har det funnits samtal om det, särskilt nu när licensavgiften bytts ut mot en skatt. Vi kommer inte längre undan delfinansiseringen av ”public service”.

Argumenten för att ha en TV nu är att den skulle ge möjligheter till mer närhet, att den skulle kunna fungera som en ”bio” jämfört med surfplattorna, att den skulle ge ökade möjligheter till socialt liv när vi kan samlas runt en film, att en TV idag inte innebär att vi måste betala flera hundra kronor per månad till Radiotjänst på ett sätt där vi direkt ser pengar försvinna från våra bankkonton.