Att vara pappa går inte att på ett rättvisande sätt beskriva med ord. Alla säger samma sak, “det är fantastiskt”, men det går inte att föreställa sig hur det känns att vara nära en annan människa, som du producerat och som du lyfter upp och som klänger sig fast i ditt ansikte.

Att vara pappa är som att vara förälskad. Det finns stunder när jag bara vill gå ifrån allt men minuten efter kan skriken upphöra och munnen vridas till ett leende. Då är allting förlåtet.

Det är en bergochdalbana känslomässigt, något som jag tror är stärkande både för mig själv och vårt äktenskap. Jag förstår föräldrar som delar på sig under de tidiga månaderna och åren, även om jag varken förordar det eller tycker att det är ett ansvarsfullt beteende.

En stor förändring i att gå från att vara snart-pappa till pappa-jämt är att du nu är placerad i andra rummet. Ditt barn kommer i första hand och om du tidigare kunde vänta 30 sekunder när tjejen ropade om något så är det bara att släppa allt och gå dit.

Du gör bäst i att ordna upp din tillvaro och avsätta tid för t.ex. jobb inom vissa bestämda klockslag, det underlättar för din partner att veta när du kan hjälpa till direkt och när du absolut inte kan hjälpa till.

Att vara pappa har för mig, under de drygt fyra månader som gått nu, inneburit avsevärt minskad tid vid datorn. Att sitta hela natten och spela WoW är otänkbart, klockan 06 varje morgon börjar mitt pappapass och då är det fullt fokus på dottern som gäller. När hon somnar får jag kolla mailen, bygga hemsidor och spela Angry Birds igen.

Det är längtan till att umgås med mitt barn och längtan till den “barnfria” tiden som är det bästa med att vara pappa (just nu)!