Jag fick åka ambulans!

Sista sommaren (2020) i gamla huset. Svetten lackade i solgasset. Sopade färgflagnor kvarlämnade av målarna intill huset. Syftet var att göra fint i trädgården inför att de nya ägarna skulle ta över. Somnade nästan i solen. Slutade med att jag däckade på sängen.

Jag frös. Konstigt med tanke på temperaturen utom- och inomhus. Jag kände igen det och febern kom som ett brev på posten.

40 grader inom loppet av några timmar och en obehagskänsla under höger revben. Magkatarr? Solsting? Googlade vad jag kunde.

Somnade med kraftfulla feberdrömmar. Yrade när jag blev tilltalad. Tryckte i mig Alvedon och Ipren.

Oklart kring hur länge jag var däckad. Piggnade så småningom till och hade lite ont i nedre delen av magen.

Ringde vårdcentralen. Åkte in. Lämnade ett prov. Satte mig på britsen. Svimmade.

Bong bong stora trumman direkt. Överflytt. Nej vi har inte tid att vänta på sjukresa. Ring på ambulansen.

Jag var helt borta där några minuter. En sköterska satte en infart och hon sa ”somna inte”.

Rullades in i ambulansen. Första gången där jag var patienten. Fruktansvärt obekvämt att ligga med huvudet framåt, kände hur hela kroppen tryckte på vid inbromsningarna.

Kvicknade till lite och på frågan om status för fortsatta färden blev svaret från sköterskan intill ”orange”, vilket betyder potentiellt livshotade tillstånd.

Mitt tillstånd var blodförgiftning i kombination med gallsten. Testade negativt för COVID-19. Fick knapra antibiotika i 14 dagar.