Vår dotter fick sin första fästning idag och paniken slog till direkt. Borelia, ringar runt bettet, fick vi ut allt, ska vi åka till akuten, hjälp?!

När jag var liten hade jag en fästing i ljumsken. Jag kan fortfarande förnimma hur ont det gjorde när doktor Hemberg skulle ta bort den. Sen dess har jag haft massor av fästingar, särskilt eftersom jag spenderat en stor del av min fritid i skogen.

Dotterns första fästing satt i vänster armhåla och var två-fyra millimeter stor. Jag tog en pincett och drog bort den utan gråt från henne. Ett ben eller en del av käken följde inte med ut och operation ta-bort-fästningsben inleddes.

Ljus behövdes och en LED-lampa från IKEA hämtades till hallen. Det dekopagade pallen fick hon sitta på medan jag höll och mamma försökte dra loss fästingsbenet. Två-tre försök gick bra och sen blev det jobbigt. Det slutade med en stortjutandes dotter på gränsen till hysterisk och två uppjagade föräldrar.

Vi har båda vuxit upp med föreställningen om att hela fästingen ska tas bort, annars är det farligt. Ett par googlesökningar senare lärde vi oss att kroppen stöter bort resterna av sig själv och att rengörning är att föredra till en början. På 1177.se finns det en bra guide för dig som vill lära dig mer om fästingar på barn.