BJÖRN: Restips Los Angeles – BjornSennbrink.se

Björn och Josefin Sennbrink reste till Los Angeles samt Las Vegas i juni 2010. Läs om våra upplevelser i form av små restips.


Dagarna har börjat flyta ihop och när de här skrivs har vi kommit hem från Las Vegas, där vi tyvärr gjort av med alldeles för mycket pengar.

Det är inga problem att spendera pengar i Los Angeles och i det är ingen skillnad i Las Vegas. Du behöver inte spela för att spendera i Vegas, det mesta är faktiskt ganska dyrt.

När jag (Björn) var i Las Vegas 1999 var det kul med alla annorlunda hotell. Tio år senare spelar Las Vegas på Dubai-strängarna, där det positiva (eller negativa) är att staden förnyas. Förr var det stora bufféer och billiga hotellrum. Idag är det fristående restauranger och (fortfarande) billiga hotellrum samt hotell som bjuder på verkligen bra service, för dig som kan betala. Det senare smittar av sig på allt i Vegas.

Vi reste till Las Vegas med flyg från LA. Det tog knappt en timma. Vi tog en taxi till hotell Luxor (den svarta pyramiden) där vi efter ett rumsbyte slutligen landade på rummet som matchade vår bokning. Vi åt en buffé på MORE, undvik det stället. Dryg personal och ingen höjdarmat. Bättre att välja en vanlig restaurang.

Vi gick ut (ja du kan gå utomhus, även om det finns tillräckligt att uppleva inomhus) en kväll och trots mörkret så var det säkert nära 30 grader varmt ute. Ökenvindarna fick byxbenen att fladdra. Vi tog oss igenom det kaotiska Excalibur-hotellet och bort mot MGM Grand.

Läs mer

Vi är uppe med tuppen och börjar vår resa 08:00. Först ner till Albertssons för lite frukost och begagnande av deras ATM (2 dollar i avgift per uttag). Vi kör vidare norrut på Pacific Coast Highway, upp på 105:an och ut på frivägen.

Eftersom vi är två i bilen blinkar jag oss ut i car pool lane. Det går fort, Jossan är lite skakis (jag var med om detta kvällen före). Men det rullar på och efter en gir norrut på friväg 110 kommer vi till downtown. Frivägen passerar mellan skyskraporna och vi svänger norrut på 101:an.

Det är som sig bör väl skyltat och vi är framme vid Universal Studios. Vi betalar 14 dollar för parkering och ställer bilen i Jurassic Parking (fyndigt). En promenad i några trappor och vi är framme vid ett open air shopping mall (Universal CityWalk)

Det är vi och några andra turister här. Förmodligen för att vi kommit hit så tidigt på lördagsmorgonen. Vi köper gröt och vandrar vidare i det propra kvarteret. Uppe vid huvudentrén vill de kolla igenom Josefins handväska innan vi får ställa oss i kön för biljetter. Vi köper två vanliga biljetter plus två matpass (gör inte det). Det kostar 180 dollar för oss båda (huga vad dyrt). Matpassen är värdelösa eftersom inte alla restauranger på området accepterar dem. Vi ville inte äta vad som ingick helt enkelt.

Jag tvingar in Josefin i House of Horrors, en walkthorugh där du garanterat blir vettskrämd när utspöjade människor hoppar fram ur mörka hörn. Jag gillar det med Jossan är lagom glad efteråt.

Vi fortsätter in på området och åker rulltrapporna ner till Studio Tour, huvudattraktionen för de flesta besökare kan jag tro. Det är en halvtimmas köande (ståendes) innan det är vår tur att rusa fram till busståget. Se till att ta en plats vid ena kanten, för fri vy utåt när du ska ta bilder.

Inledningen är lite seg där vi förbi olika stages. Guiden är lagom rolig, drar massa dåliga skämt efter ett manus hon kör hundra gånger. Fast vad hon säger spelar mindre roll när vi får se kulisserna för kända filmer. Vi åker in på Desperate Housewifes-gatan, vi passar den enorma backdropen där de spelar in havsscener (det är en damm) och vi passerar Hajen, ej simmandes utan upphängd i en lyftkran. Hela området var riggat för inspelningen av filmen Great Outdoors.

Efter rundturen går vi in på Panda Express och äter en hyfsad lunch. Björn köper en keps eftersom det rakade huvudet ätits upp av solen i Redondo Beach. Vi åker upp för rulltrapporna, virrar omkring i folkhavet (var kom alla ifrån?), köar för Shrek 4D (det var det värt) och går på djurshowen efteråt.

Nu är vi helt muck och även om vi inte upplevt Waterworld eller Terminator så rör vi oss mot utgången. In i bilen och ut på frivägarna igen innan vi stupar i säng hemma i Hermosa Beach!

Fjärde dagen i Los Angeles och det var dags att shoppa igen. Vi åkte till ett större “mall” än det vi var på första dagen. Det blev inte South Coast Plaza, utan ett i korningen Carson Street/Hawthorne Boulevard, Torrance. Vi besökte Del Amo Fashion Center.

Jossan hittade skor, klänning, toppar och Björn köpte ett par jeans. Vi åt mat här o körde sen tillbaka norrut till gallerian (South Bay Galleria) för att köpa..hrm..skor. En dubbel espresso på Starbucks innan vi tog bilen tillbaka mot Hermosa Beach.

Men istället för att parkera i garaget körde vi Catalina Avenue söderut mot Redondo-piren. Där tog vi några riktigt fina bilder från bilen. Det är spännande att se hur arkitekturen förändras bara på runt 10 kvarter. Och jag ska aldrig mer klaga på många rödljus i Sverige. Här är det dessutom stopplikt i nästan VARJE korsning, med först in-först ut som trafikregel (som följs).

Vi tog höger upp på Palos Verdes Boulevard från South Catalina Avenue och började köra söderut. Trafiken var ganska intensiv och som ett mellanting av stadsgata och friväg (mer nedan om det senare). Efter en lång stigning såg vi Stilla Havet breda ut sig på höger sida, husen blev finare, bilarna lyxigare och trädgårdarna mer välvårdade.

En skarp vänster och ett spontant “wow” yttrades när vi såg Palos Verdes-halvöns “kulle” posera framför oss. Vi körde ner som i en svacka som följdes av en skarp högerkurva (korsning där vägen till vänster var Palos Verdes Drive North, vi fortsatte på Palos Verdes Drive West), för att därefter lugna ner sig en aning (max 30 mph). Vi passerade en korsning med stopp i alla riktningar och körde vidare alldeles intill kusten.

Vägen ringlade sig en del och husen låg glest. De var istället desto större. En del helt sjukt stora som påminde om spanska rancher och minislott. Husen högst upp på kullen var maffiga och utsikten därifrån kunde vi bara drömma om.

Vi gör ett kort stopp för fotografering innan vi vänder åter norrut. En avstickare upp bland villorna, med perfekta gräsmattor, varierad grönska, Jaguar-cabben parkerad på gatan, två påfåglar vandrar i vägkanten, en kvinna rastar hunden och en man tvättar vilen. Vi kryssar oss sakta framåt och uppåt, med kullens topp som mål. Vi måste tyvärr vända åter när våra biologiska behov tar överhanden och bestämmer oss för att återvända en annan dag.

Väl tillbaka hemma kollar vi Google Maps för att hitta rätt inför morgondagens resa till Hollywood. Morbror Hans tycker att jag måste få en körlektion med handledare innan jag får köra med frivägarna. Vi kör norrut på PCH och stannar till på BestBuy (som Elgiganten), spanar in den nya 3D-TV-tekniken (1000 dollar för en 40-tummare) och fortsätter vidare norrut mot flygplatsen.

Hägersväng upp på friväg 105 och jag (Björn) är faktiskt ganska så nervös. Sist jag var i Los Angeles blev jag skrämd av frivägarna, och det ska komma från en person som kört taxi i över tio år. Det är hårt och skumpigt, betongbeläggning och många skarvar. Cabben jag kör har tygtak och allt ljud utifrån kommer in i kupén. Det är sex filer i vardera riktning och hastighetsbegränsningen är 65 mph (104 km/h).

Full sula för att komma upp i par med de andra bilarna på frivägen, blinka, kolla döda vinkeln, köra ut när det är fritt. Det är som på trafikskolan all over again och det behövs faktiskt. Det är inte lika lätt att köra här som hemma i Sverige, särskilt inte med en udda bil som den jag kör. Jag testar att byta fil och förflyttar mig ut längst till vänster (number one lane). Hej vad det går!

Vi passar onramps och fler bilar mergar ut framför oss. Jag byter tillbaka åt höger ett par filer och svänger av 105:an ner på 405:an söderut. Här är det rödljus och vi måste vänta på grönt innan vi får köra ut. Det är något som finns på massor av onramps, för att reglera mängden fordon som åker ut på frivägen samtidigt. Jag har för mig att bötesbeloppet är 200 dollar om du kör mot rött här.

Det har gått en kvart sen jag svängde upp på 105:an och jag börjar känna mig säker. Det är fortfarande skumpigt och mycket trafik men det funkar. Vi gör en exit ner på Redondo Boulevard, ett stenkast öster om South Bay Galleria. Vi tar Hawthorne söder och sen 190 Street västerut tillbaka hem till Hermosa.

När vi åkte hade jag (Björn) med mig ett par jeans, en t-shirt, två ombyten, en tandborste och kontokortet. Gränsvakten i Chicago såg misstänksam ut men vi kom in landet efter ett smärre förhör. Väl på plats i Los Angeles var det shopping som stod på agendan första dagen.

För att ta sig till ett shoppingmall är det egen bil eller taxi om gäller. Vi valde egen bil som vår värd var generös nog att låna ut till oss under hela vistelsen. Det är riktigt roligt att “ragga runt” utan mål, se och upptäcka.

Jag fick nycklarna nere i garaget och efter en kort körlektion (“tryck på knappen under ratten för att ta ur nyckeln ur tändningslåset”) var vi på väg mot South Bay Galleria, en bit österut i Redondo Beach.

Bilen vi hade tillgång till var en Ford Mustang från tidigt 1990-tal, med mustig V8, automatlåda och ett cabtyg som släpper igenom alla ljud utifrån. Lite bullrigt men charmigt, särskilt om man som jag älskar ljudet av en V8 som vandrar upp genom växellådan. Att stötdämparna var slitna fick vi också märka. Vägarna är generellt väldigt mycket sämre än de i Sverige. Alla som klagar på gropar i stadsgator vet inte hur bra vi har det i Sverige.

För att komma till South Bay Galleria körde vi österut på West 19th Street fram till Hawthorne Boulevard (107) där vi gjorde en vänstersväng. Upp till 182nd Street för en vänstersväng, ett par hundra meter västerut och sen en högersväng in på Inglewood Avenue – Framme!

South Bay Galleria, eller bara “gallerian”, är ett trevåningskomplex med runt 140 stycken småbutiker kring de stora lokalerna för kedjorna Nordstrom, Macy´s och Kohl´s. Här finns även en 16-duks biograf och ett duktigt stort P-garage skulle parkeringsplatserna mot förmodan ta slut. Det finns även så kallad “Valet Parking” där du mot en kostnad (kontant) kan få bilen parkerad åt dig. Det väntar jag fortfarande på ska komma till Sverige.

Min rygg orkade med tre timmars vandrande mellan butikerna innan det var dags att återvända hem. Josefin befann sig i himlen och det var med sorg i blicken som hon fick åka hem från vad vi trodde var det största shopping-mallet i närheten. Det fanns dock ett ännu större fem minuters bilresa söderut (Del Amo). Finns tiden går det även bra att köra till South Coast Plaza (vägbeskrivning).

På väg ut från parkeringen hörde vi sirener och nyfiken i en strut så körde jag för att kolla vad som hänt. Vi fortsatte i nordostlig riktning men insåg att vi var på villovägar och vände strax söder om Alondra-golfbanan. Tillbaka på Redondo Boulevard, vidare på Artesia Boulevard och vilsna som vi var vände vi bara några kvarter från Pacific Coast Highway och körde tillbaka till gallerian.

Istället för att åka direkt hem körde vi ner till matbutiken Albertssons, som ligger jäms med, väster om PCH. Att handla mat är precis som i Sverige med få skillnader. Utbudet är brett och bäst av allt: Det finns inget Systembolaget. Här står alkoholen uppradad jämte blöjorna. En 1,75-liters Smirnoff kostade 17 dollar, inte fy skam. Efter handlingen fortsatte vi vår utflykt i sydvästlig riktning, ner mot Redondo Beach-piren, innan vi körde hem igen.