BJÖRN: Intressant och Tänkvärt – BjornSennbrink.se

De djupare och mer personliga texterna.


Sju månader har nu gått sen vi flyttade till Nora, en liten ort i nordvästra Örebro län. Det kan sägas att vi funnit oss i vår nya tillvaro nu och ser fram emot vår första vår i Nora. Och jag har dessutom börjat arbeta i Örebro med tillhörande busspendling.

När jag skriver busspendling syftar jag inte längre på vår VW-buss utan på landsortsbussen. Det har nämligen gått från “jag tar bilen, det är bekvämt” till “jag tar bussen, det är bekvämt”.

Som liten knodd bodde jag i Pålsboda och landsortsbussen blev på sätt och vis en livlina till den stora staden Örebro. Pålsboda bjöd bara på det mest basala: Skola, fritid, natur, mataffär, kiosk och pizzeria.

En resa till den stora staden Örebro var för det mesta spännande. Där fanns restauranger, bibliotek med motortidningar och delar av släkten. Och det var med landsortsbussen som jag kunde ta mig dit och hem igen.

Att åka buss från Nora till Örebro tar drygt 30 minuter, ibland upp emot 40 minuter. Det är rak och fin (nåja) väg. Det är inte alls lika krokigt som resan från Pålsboda till Örebro, där bussen dessutom körde en lång omväg vilket resulterade i lång restid. Närmare en timma jämfört med bilens 20 minuter.

Läs mer

Eric Tapper – min låtsasmorfar – är död. Eric kom in i våra liv för mer än 20 år sen efter att min morfar hade lämnat min mormor för en annan man. Eric var en god make, en hyvens prick, händig som få och stor fantast av franska bilar.

Jag minns inte det exakta årtalet men jag minns att jag var på Rådhuset i Örebro när mormor och Eric gifte sig. Jag minns tydligt att jag själv reste med mormor och Eric till Grövelsjön och att jag återvände till Grövelsjön några år senare tillsammans med resten av min familj.

Jag minns att Eric var en hejare på att snickra. Jag tyckte om att vara med honom i det lilla förrådet, att se alla verktygen prydligt upphängda på väggen och att höra honom berätta om hur man kunde skapa saker.

Eric byggde en hel uteplats på Granitvägen 31 i Örebro, han skapade en myshörna och innan huset såldes satte de upp en friggebod.

Läs mer

Det här blogginlägget är seriöst menat och bygger på fler än 3000 timmars spelande av WoW, World of Warcraft.

1) Engagemang bortom vett och reson
Du är förmodligen beroende av WoW på ett negativt sätt om du bara tänker på WoW. Du talar bara om WoW när du är med andra människor. Du vill berätta för andra om hur fantastiskt WoW är som spel, hur bra du mår när du spelar WoW och hur det upptar i princip all dina vakna tid.

Om du träffar någon som inte vet vad WoW är så känner du en stark lust att berätta och ännu hellre få med din vän, kollega eller släkting i spelandet. Du är en langare av fantastiska upplevelser, gemenskap och spänning. Du känner att det är ditt kall här i livet att sprida ordet om WoW. Du har funderat på om Jehovas ändå inte gör rätt som går runt och knackar dörr för att berätta om sanningen.

Läs mer

För 3-4 år sedan spelade jag väldigt mycket World of Warcraft. Jag var med i en guild och spelade flera timmar varje dag och jag dygnade ofta på helgerna. Det fungerade okej då även frugan inte vill hålla med om det. Till slut så gav jag bort allt mitt guld och raderade min karaktär.

Förra veckan installerade jag WoW på nytt och började spela. Jag tog semester några dagar från sommarens WP-jobb och blev fast direkt. Det var fantastiskt att återuppleva alla miljöerna, att göra quests och efter ett tag köra dungeons, levla snabbt och titta på när Horde krossade Goldshire.

Samtidigt som jag började spela WoW igen så fortsatte jag skriva på mitt blogginlägg om spelberoende. Det är ett inlägg som funnits som utkast i över ett halvår nu men som jag inte riktigt känt mig redo att publicera. Det är så mycket jag vill säga och med min ambitionsnivå om att fylla viktiga inlägg med minst 1400 ord har texten fått vila. Nu i dagarna har jag fortsatt att skriva om spelberoende baserat på vad jag själv fått känna, när jag började spela WoW igen.

Den första känslan var att jag kände mig hemma igen. Visst fanns inte mina tidigare spelkamrater kvar men det var ändå en igenkännande känsla som väcktes inom mig.

Jag valde en Worgen Hunter eftersom jag är bäst på ranged och körde alla obligatoriska quests upp till 20 innan jag började upptäcka och levla via dungeons.

En annan känsla som väcktes inom mig var kopplad till tiden när jag inte spelade. Det mesta i min omvärld tenderade att upplevas som nödvändigt men tråkigt.

Jag längtade till att min dotter skulle lägga sig så jag kunde få mina 6-7 timmars speltid. Den känslan kallas för abstinens.

Min fru började i samma veva som detta att wc-träna vår dotter och sökte mitt engagemang. Jag hade ingen lust utan satt mest och degade i soffan.

Vi gjorde en dagsutflykt till Unden en dag för att komma hemifrån och jag började tänka i banor om ge nu-få speltid senare. Rent idiotiskt sett ur ett vidare perspektiv så här efter att WoW-spelandet upphört (igen).

Jag har lätt för att bli beroende av dataspel. WoW är som alla gamers vet otroligt starkt beroendeframkallande och försvarsmekanismerna slogs på direkt när min fru ifrågasatte mitt beslut att börja spela WoW igen.

Det tog fyra dygn och ett bråk innan jag beslutade mig för att sluta, igen. Jag har inte råd att kasta bort hundratals eller tusentals timmar på WoW, när det egentligen inte betyder något. Särskilt inte när jag nu till skillnad från förr nu även är pappa.

Att inte spela är ett beslut som jag måste ta och hålla mig till. Det är som att köra bil snabbt bara för att möjligheten finns, även om det finns en hastighetsbegränsning. Jag har möjligheten men jag gör det inte. Samma sak med alkohol där jag skulle kunna dricka öl varje dag men jag gör det inte för att jag har ett större ansvar i verkligheten som jag måste prioritera.

Det spel som jag kommer att fortsätta med om som på sätt och vis kommit att ersätta WoW är World of Tanks. Det har inte alls samma spelmekanismer även om det finns flera strategimoment som är intressanta att lära sig mer om. Det är dessutom gratis att spela och har en mycket högre tröskel än WoW när det handlar om att ta sig till nästa nivå.

WoW däremot känns idag som ett spel som gjort sitt. Det är alldeles för enkelt att levla upp en karaktär (det tog knappt 48 timmar att nå level 40) och bara tanken på att det finns 7,7 miljoner spelare gör att min insats förminskas till en droppe i havet om ens det. WoW fyller ingen mening i mitt liv idag och det är det som stärker mig i mitt beslut att inte återuppta WoW-spelandet, igen.