2011 års modell av Toyota Avensis är en lagom familjebil. Kan du stå ut med dålig förarstol och svampig styrning är Avensis värd att kolla närmare på om du söker alternativ till Volkswagen Passat, Honda Accord, Volvo V70 eller Saab 9-5.

Jag har kört den aktuella Toyotan vid flera tillfällen på landsväg, motorväg, grusväg och i stadstrafk. En längre resa Örebro-Kolmården-Örebro har också legat till grund för den här köpguiden av en begagnad Toyota Avensis (2011 års modell).

Testbilens motor och växellåda
1,8 liters cylindervolym och 147 hästkrafter (ca 180 Nm i vridmoment) ut ur motorn via en steglös automatiskt växellåda (Multidrive S/CVT) är inte en racerbil. Den teknikkombinationen inbjuder snarare till lugnare körning. CVT-växellådan är dessutom en sak som kräver tillvänjning.

Där du med en vanlig automatlåda kan jobba med gaspedalen för att tvinga fram en högre eller lägre växel, kan du med en CVT inte gör ett smack. Eller jo, du kan släppa på gasen och se varvräknaren sjunka samt ibland känna en riktig växling, särskilt när du använder paddlarna vid ratten vid nedväxling.

Motorn är som sagt tämligen sävlig och det spelar inte så stor roll om du försöker varva den. CVT-lådan gör att bilen ger ifrån sig ett vrål som gör att du vill ta fram skämskudden. Fartökningen är okej med gasen i botten, inte mer. Omkörningar däremot går smidigare, nästan som att det satt en liten dieselmotor under huven.

Testbilens uppförande på vägen
När jag testade bilen första gången var vi tre vuxna i bilen tillsammans med ett 11 kg tungt barn plus en bakåtvänd bilbarnstol. Med halv tank i bilen körde jag på stadsgator, motorväg, en mindre landsväg och sista biten på grusväg. Oavsett underlag och oberoende av lastmängd upplevde jag bilen som lättkörd och följsam, men ack så tråkig och oinspirerande att köra.

Vägskarvar, broskarvar och gupp svalde fjädringen så som du kan förvänta dig i den här prisklassen. Andra motorjournalister skriver att fjädringen i Avensis är stötig och ja, jämfört med t.ex. en BMW X1 är Toyotan just det (stötig).

Styrningen är även vad som skiljer Avensis från dyrare tyska och svenska/kinesiska bilar. Toyota har skapat en bil som känns lealös i låga hastigheter och som aldrig briljerar på kurvig landsväg. Bilens sättning känns ibland som en tvättsvamp, inte långt från hur en Renault från sent 1990-tal kan kännas. Det är som att den försöker vara spänstig och komfortabel på samma gång. Det blir aldrig riktigt bra.

Förarmiljö
Du som kört förra generationen av Avensis kommer att känna igen dig även i denna nyare modell. En del knappar har flyttat på sig och P-bromsen sitter gömd en bit in i panelen, bortom tändningslåset in i instrumentpanelen så att säga.

Nytt kring den tre-ekrade ratten är knapparna för stereon, fortfarande med samma skumgummikänsla i responsen vid knapptryck. Nytt är även växlingspaddlarna som tyvärr satt aningen för långt in mot mitten i mitt tycke. De fungerade dock riktigt bra och övergången till automatläget skedde inte lika snabbt som i RAV4.

Det som förvånade mig mest från förarplats var hur stereon var utformad. Förra generationen Avensis hade en bra stereo, visserligen med en gammalmodig display men med tydliga vred för att kontrollera volym och frekvens. Här satt det istället en svart blaffa till skärm som inte såg ut att vara original. Plus i kanten för USB-ingång och minneskortsläsare.

Skärmen har touchfunktion dvs du pressar med ditt finger på skärmen för att skriva in gatuadress. Grafiken är dock ganska rörig och vid körning hänger GPS:en inte med. När vi körde söderut från Katrineholm körde vi nära en sjö. På kartan visades ett samhälle…

En sak på utrustningslistan som jag uppskattade väldigt mycket var backkameran med vidvinkelperspektiv. Det är guld värt att ha en backkamera när Kolmården-packningen når upp till taket och effektivt dödar all bakåtsikt via innerbackspegeln.

På förarplats uppskattade jag även det lilla extrafönster som skapats längst fram intill A-stolpen. Att flytta ut backspeglarna var ett smart val och underlättar sikten snett framåt. Körning i mörker med snömodd på vindrutan skulle dock behövas för att ge ett rättvist betyg när det gäller sikten åt alla vinklar.

Knappar och reglage sitter som sig bör där du kan förvänta dig. Jag blev lite förvånad när jag såg hur flera knappar följt med över från den tidigare generationen. Här var kvalitén dessutom mer jämn och inte uppdelad som på Toyota RAV4, där den senare har ett modernt snitt upptill och det gamla dolt längre ner på panelerna. Det fungerar men det hade inte skadat med aningen mer känsla i knapparna. Fast å andra sidan marknadsförs inte Avensis som en så kallad premiumbil.

Utrymmen
Jag med mina 190 cm och 100 kg fick plats vilket även de övriga resande verkade göra. Med tonade rutor blir det lite småmysigt i det ganska så rymliga baksätet. Det är ingen Skoda Superb men du behöver inte lida om du inte är alltför långbent. Bagageutrymme i par med förra modellen, djupt och lättlastat.

Belysning
Halogenlampor, halvljusautomatik, dimljus. LED-DRL fram saknas. Bakljus i LED-utförande, skulle kunna vara skarpare.

Sammanfattning
Toyota Avensis är en bra bruksbil. Det är en bil som gör det den ska med japansk finess. Utseendemässigt är den inget monster och fronten är så där lagom snofsig utan att se riktigt elak ut. Minus för att förarstolen var i minsta laget och för att träsmaken infann sig redan efter 10 mil. CVT-lådan kräver tillvänjning och när du lär dig hantera den med rattpaddlarna samt köra med farthållaren blir långresan mer behaglig.

Den bil som Toyota säljer som ny Avensis 2015 bygger på en modell som kom 2009 och som ansiktslyfts ett par gånger sen dess. Avensis som du kan köpa ny idag är alltså den tredje generationens Avensis som kom ut på marknaden för mer än sex år sedan. Det är på gränsen till underkänt för Toyota och doftar Saab lång väg (sälja gammal skåpmat som nytt). Vill du köra en nyare Toyota i en liknande prisklass rekommenderas att du kollar på t.ex. RAV4.