En rundare kyrka, är namnet på en blogg med kommunikationschefen som avsändare och igår publicerade Jacob Sunnliden ett gästbloggsinlägg, som jag kommenterade på.

Blogginlägget pekar på vikten av att nationell nivå crowdsurfar fram riktlinjer för social media tillsammans med pastoraten (lokal nivå). Detta utifrån upptäckten att det finns en Twitter-konto där Någon från en myndighet publicerar saker som aldrig skulle komma direkt från kommunikationsavdelningen på denna icke namngivna myndighet.

Riktlinjerna bör också utformas av dem som arbetar på sociala medier och älskar webben. Oavsett vart i landet man sitter och oavsett vilken befattning man har. Crowdsourca riktlinjerna och skapa dem i det forum de är satta att tjäna. Bortse från nivåer. Låt församlingarna kommunicera med nationell nivå och vice versa.

Min långa kommentar väntar 12 timmar efter sändningen fortfarande på att modereras och eftersom jag är otålig publicerar jag kommentaren här istället:

Kloka ord och det gläder mig att läsa om framåtandan i en ur ett yttre perspektiv sett kantig organisation. Hierarkierna försvinner inte bara för att gränserna suddas ut och samverkan nationellt-lokalt håller jag med om bör främjas. Men det måste ske med tydlighet och pågå under lång tid.

Jag har haft möjligheten att arbeta med en organisation som initialt hade en svag central styrning av webbkommunikationen. Den nationella nivån hade visserligen bra kontakt med de på lokal nivå, men tröghet och obeslutsamhet hade lett fram till en situation där de lokala tröttnade och började skapa något eget. De såg vägar att nå ut lokalt och började producera material som inte var välsignat.

Scenariot som låg framför när jag fick möjlighet att påverka, handlade om hur det ack så viktiga varumärket riskerade att urvattnas. Varumärket var även en kvalitetsstämpel som när det användes tillsammans med information, gav tyngd till vad som publicerades. Nu fanns en risk att varumärket skulle tappa sin gloria.

Lösningen blev att optimera den beslutande organisationen, bli tydligare till de på lokal nivå om hur de kunde bidra till effektiviseringen och korta ledtiderna. Resultatet av det blev att de på lokal nivå kände förtroende för (inter)nationell nivå och de lokala upptågen upphörde, under en period.

Det som hände sen var att den centrala nivån glömde bort att förbättringsarbete är något som är ständigt pågående. Punktinsatserna hade räddat varumärket och hjälpt organisationen. Men engagemanget svalnade med tiden och eftersom förändring ofta upplevs som ett hot, med maktförskjutning och liknande som följder, så skedde en tillbakagång.

Detta i kombination en obenägenhet till att lyssna till vad de lokala ansåg var rätt, gjorde att den centrala nivån slöt sig, blev kontrollerande och inte insåg att det är på lokal nivå som många av de viktiga mötena med andra människor äger rum.

Det är på den lokala nivån som de första stegen tas och det är där som behovsformuleringarna bör äga rum. Därför vore det fantastiskt om Svenska kyrkans nationella nivå kunde omfamna engagemanget på lägre nivåer och vara lyhörd för de behov som formuleras där. För att om människorna på lokal nivå känner förtroende för nationell nivå tror jag att risken för att en hen ska komma ut, minskar.